World Cup – de stora matcherna och den långa väntan
Från USA:s genombrott i Montréal 1996 till Kanadas seger tjugo år senare har World Cup gett landslagshockeyn några av dess bästa matcher. Ändå har turneringen aldrig fått den självklara plats i kalendern som spelarnas kvalitet borde ha motiverat. Historien rymmer både svensk besvikelse, finländsk upprättelse och ett omdiskuterat experiment som blev betydligt bättre på isen än många hade väntat sig.
Med drygt sju minuter kvar av den avgörande finalen i Montréal 1996 tog Kanada ledningen genom Adam Foote. Hemmalaget hade pressat USA under stora delar av matchen, och i den andra perioden hade amerikanernas målvakt Mike Richter fått hantera 22 skott. Nu stod det 2–1 till Kanada. Förutsättningarna för ännu en kanadensisk seger i en stor landslagsturnering fanns där, men Richter hade hållit sitt lag kvar tillräckligt länge för att ge det en möjlighet.
Brett Hull kvitterade med 3.18 kvar. Fyrtiotre sekunder senare gjorde Tony Amonte 3–2. Innan matchen var slut hade USA gjort ytterligare två mål och vunnit den första World Cup-turneringen. Richter utsågs till mest värdefulle spelare, och den amerikanska hockeyn hade fått en seger som visade att dess främsta proffs kunde besegra Kanadas bästa i en avgörande finalserie.
Det var en stark början för Canada Cups efterträdare. I efterhand är det nästan märkligare att turneringen inte fick någon regelbunden fortsättning än att USA vann den. Nästa upplaga spelades först 2004, den tredje 2016. Under tiden hann generationer etablera sig, nå sin högsta nivå och börja lämna över till yngre spelare. World Cup återkom varje gång med ett starkt startfält, men också med behovet av att förklara sig på nytt.
En ny turnering i en förändrad hockeyvärld
När Canada Cup återuppstod under namnet World Cup 1996 var det internationella landskapet annorlunda än vid föregångarens sista upplaga 1991. Sovjetunionen hade upplösts och Tjeckoslovakien delats. Ryssland, Tjeckien och Slovakien deltog nu under egna flaggor. NHL och spelarfacket NHLPA stod bakom turneringen, som utökades från sex till åtta lag och fick gruppmatcher på båda sidor av Atlanten.
Den grundläggande lockelsen var däremot densamma: möjligheten att se de främsta landslagen med tillgång till NHL-spelarna. World Cup var inte det årliga världsmästerskapet, utan en separat tävling med egna förutsättningar. För publiken låg värdet framför allt i laguppställningarna och mötena de gjorde möjliga.
Canada Cup hade ofta tolkats genom rivaliteten mellan Kanada och Sovjetunionen. I World Cup blev mötena mer påtagligt en uppgörelse mellan spelare som kände varandra från NHL. Det gav en annan sorts närhet åt landskamperna. Motståndaren kunde vara en klubbkamrat, någon vars vanor och rörelsemönster man hade sett på träning under flera säsonger. Kunskapen fungerade åt båda hållen: man visste hur bra han var, men också vad som krävdes för att störa honom.
Att NHL och NHLPA gemensamt kontrollerade arrangemanget skulle bli avgörande för turneringens utveckling. Inför återkomsten 2016 beskrev Sportsnet hur ligan och spelarfacket delade intäkterna och organiserade ett evenemang med egna kommersiella avtal. Samarbetet gjorde turneringen möjlig, men innebar också att dess framtid hängde samman med relationen mellan arbetsgivare och spelare. World Cup kunde inte leva sitt eget liv vid sidan av NHL:s övriga förhandlingar.
1996: Sverige kom nära, USA gick hela vägen
Den första upplagan spelades mellan den 26 augusti och den 14 september. Kanada, USA, Ryssland och Slovakien placerades i den nordamerikanska gruppen, medan Sverige, Finland, Tjeckien och Tyskland spelade i Europa. Gruppvinnarna gick direkt till semifinal. Tvåorna och treorna behövde passera en kvartsfinal, vilket gav gruppspelet en betydelse som senare upplagor inte alltid lyckades behålla.
Den svenska semifinalen
Sverige vann sina tre gruppmatcher med sammanlagt 14–3 och reste till semifinalen mot Kanada med goda skäl att tro på en finalplats. I Philadelphia blev det en lång och fysisk match där Tre Kronor hamnade i underläge med 0–2, trots att laget skapade gott om chanser. Tommy Albelin och Michael Nylander ordnade kvitteringen, och i förlängningen var framför allt kombinationen Peter Forsberg, Daniel Alfredsson och Johan Garpenlöv farlig.
Garpenlövs stolpskott hör fortfarande till de tydligaste svenska minnena från turneringen. När Sportsnet långt senare intervjuade spelarna berättade han att han fortfarande kunde höra ljudet av pucken mot stolpen. I stället avgjorde Theo Fleury med 12,5 sekunder kvar av den andra förlängningsperioden. Kanada vann med 3–2 efter nästan hundra minuters spel.
Återblicken ger också Mats Sundin en framträdande plats. Nicklas Lidström lyfter hans spel, och beskrivningen av matchen visar hur mycket Sundin och Forsberg skapade mot ett kanadensiskt lag som hade svårt att få stopp på dem. Det var ingen svensk semifinalplats som byggde på en gynnsam väg genom turneringen; laget hade spelat sig till den och hade möjligheter att gå vidare.
För svenska tittare är matchen därför värd att återvända till, även om slutet är välbekant. Den visar ett landslag som kunde bära spelet mot Kanada, inte bara försöka överleva det.
Amerikanernas viktigaste seger på en ny nivå
USA hade samtidigt vunnit sin grupp och besegrade Ryssland med 5–2 i semifinalen. I finalserien vann Kanada först med 4–3 efter Steve Yzermans förlängningsmål. Amerikanerna svarade med 5–2, vilket gav en tredje och avgörande match i Montréal.
Det amerikanska laget hade både skicklighet och erfarenhet nog att hantera situationen. Brian Leetch, Chris Chelios, Mike Modano och Brett Hull var inga spelare som behövde få sin internationella nivå bekräftad. Frågan var om de tillsammans kunde vinna när det återstod en enda match mot Kanada.
I Sportsnets senare reportage berättar Scott Young hur Footes ledningsmål väckte farhågan att Kanada skulle vinna ännu en gång. Reportaget beskriver samtidigt en sammansvetsad amerikansk grupp som inte tappade sin övertygelse. Vändningen blev belöningen för att laget hade hållit sig kvar genom en period av kraftig kanadensisk press.
Richters betydelse går knappast att överdriva, men det vore för enkelt att göra USA:s seger till enbart en målvaktsberättelse. Det krävdes också målskyttar som kunde utnyttja de lägen som kom och spelare som orkade fortsätta arbeta när matchbilden talade emot dem. Finalavgörandet är fortfarande en bra påminnelse om att kontroll över en match inte är detsamma som kontroll över resultatet.
, eller .
2004: svensk besvikelse och Finlands stora möjlighet
När World Cup återkom åtta år senare deltog samma åtta nationer. Gruppindelningen följde åter en europeisk och en nordamerikansk del, men alla lag gick nu vidare till kvartsfinal. Finalen skulle dessutom avgöras i en enda match. Gruppspelet bestämde därmed främst vägen framåt, medan utslagsmatcherna fick större tyngd.
För Sverige slutade turneringen i Globen den 7 september. Tjeckien vann kvartsfinalen med 6–1, och den svenska insatsen fick hård kritik. Sportbladets samtida rapportering uppmärksammade bland annat Hardy Nilssons förändringar i kedjor och backpar inför matchen. När en så viktig match slutar med fem måls marginal blir laguttagning och förberedelser ofrånkomligen en del av granskningen.
Nilsson försvarade efteråt sina beslut, men några veckor senare var hans tid som förbundskapten över. World Cup blev därmed mer än en misslyckad turnering: den kom också att markera slutet på en period i svensk landslagshockey.
En svensk prestation förtjänar ändå att skiljas från helhetsomdömet. Fredrik Modin gjorde åtta poäng på fyra matcher och togs ut i turneringens all star-lag. Det är lätt att sådant försvinner när minnet av en upplaga nästan helt bestäms av den sista matchen.
Tjeckiens turnering efter Hlinkas död
Den svenska förlusten behöver också ses från andra sidan. Tjeckiens förberedelser hade präglats av att förbundskaptenen Ivan Hlinka omkom i en bilolycka den 16 augusti. Vladimír Růžička tog över, och laget fick försöka samla sig inför turneringen under omständigheter som var långt ifrån normala.
Tjeckerna började med förluster mot Finland och Sverige. Därefter förbättrades spelet, och i kvartsfinalen mot Tre Kronor var det ett annat lag än det som hade inlett turneringen. Tjeckisk televisions återblick skildrar både sorgen efter Hlinka och den sportsliga utvecklingen under veckorna som följde.
I semifinalen pressade Tjeckien Kanada till förlängning och vann skotten med 40–24. Roberto Luongo, som ersatte den handledsskadade Martin Brodeur, räddade 37 skott. Kanada tog sig till final först när Vincent Lecavalier avgjorde efter 3.45 av förlängningen.
Hockey Canadas rapport beskriver hur tjeckerna kvitterade en sen kanadensisk ledning på bara sex sekunder. Lecavalier fick sedan avgöra ur dålig vinkel genom att lyfta pucken högt. Matchen ger en nyttig komplettering till bilden av Kanada som turneringens segrare: innan finalen hade laget behövt både ett starkt målvaktsspel och små marginaler för att gå vidare.
Finland hade spelarna, inte bara arbetsmoralen
Finland nådde finalen med en trupp som var betydligt mer meriterad än den vanliga beskrivningen av ett hårt arbetande finländskt kollektiv antyder. Yle konstaterar i sin återblick att 22 av de 26 spelarna hade spelat i NHL föregående säsong. Miikka Kiprusoff stod i mål, och framför honom fanns bland andra Saku Koivu, Teemu Selänne och Jere Lehtinen.
Laget hade en tydlig fördelning mellan offensiva uppgifter, energispel och defensivt ansvar. Finland besegrade Tyskland i kvartsfinalen och slog därefter USA med 2–1, sedan Koivu gjort segermålet. Finalplatsen byggde på ett lag med internationell spets, inte på att mindre meriterade spelare tillfälligt överträffade sig själva.
Finalen mot Kanada blev jämn. Joe Sakic och Scott Niedermayer gav Kanada ledningen var sin gång, men Finland kvitterade genom Mikko Eloranta och Tuomo Ruutu. Shane Doan gjorde sedan 3–2 redan 34 sekunder in i tredje perioden, vilket också blev slutresultatet. Lecavalier utsågs till turneringens mest värdefulle spelare.
Ruutus kvittering till 2–2 är särskilt sevärd. Han tog sig fram förbi flera kanadensiska spelare och avslutade förbi Brodeur, en individuell prestation som gav Finland kontakt inför den sista perioden. Den som bara söker efter det avgörande målet missar ett av finalens bästa nummer.
Turneringen avslutades den 14 september. Dagen därpå meddelades NHL-lockouten, som till slut skulle leda till att hela säsongen 2004/05 ställdes in. När man ser finalen i efterhand finns därför en särskild laddning runt den: spelarna hade just genomfört en stor internationell turnering, men deras ordinarie liga stod inför ett helt förlorat år.
2016: ett experiment som förändrade turneringen
Återkomsten 2016 innebar större förändringar än någon tidigare upplaga. Alla matcher spelades i Toronto, och sex landslag kompletterades av två sammansatta lag. Team North America samlade unga kanadensare och amerikaner, medan Team Europe bestod av spelare från europeiska länder som saknade egna lag i turneringen.
Det fanns en begriplig tanke bakom modellen: fler skickliga spelare skulle få plats och fler matcher skulle bli konkurrenskraftiga. Samtidigt försvagades den enkla idén om ett mästerskap mellan nationer. Kanada och USA kunde inte använda sina unga stjärnor på samma sätt som de europeiska landslagen, och spelare från flera olika länder fick försöka skapa en gemensam identitet på kort tid.
Ungdomslaget som gjorde störst intryck
Team North Americas laguppställning har blivit ännu mer anmärkningsvärd med åren. Connor McDavid, Nathan MacKinnon, Auston Matthews, Jack Eichel och Johnny Gaudreau fanns alla med. Åldersgränsen var 23 år eller yngre enligt turneringens regler, men det var redan en grupp med betydande offensiv kapacitet.
Laget vann mot Finland med 4–1, föll mot Ryssland med 3–4 och besegrade Sverige med 4–3 efter förlängning. Två segrar räckte inte till semifinal eftersom Ryssland gick vidare på inbördes möte. Därmed tog lagets tävlingshistoria slut efter tre matcher.
Mötet med Sverige är det som framför allt lever kvar. Efter 3–3 under ordinarie tid följde drygt fyra minuters spel i tre mot tre, med stora ytor och spelare som kunde utnyttja dem. MacKinnon avgjorde efter 4.11. Sverige fick ändå med sig en poäng och vann gruppen.
Förlängningen fungerar fortfarande som ett koncentrat av vad formatet kan ge när skickligheten är tillräckligt hög. Det var inte bara ett vackert segermål, utan en följd av situationer där matchen kunde ha slutat åt båda hållen. Sportsnet valde senare att återvisa mötet med särskilda gäster och återblickar, ett tecken på vilken ställning det fått trots att det bara var en gruppmatch.
Europa byggde ett fungerande lag
Team Europe fick mindre uppmärksamhet för sin fart, men gick längre. Ralph Krueger hade spelare som Anže Kopitar, Zdeno Chára, Marián Hossa, Roman Josi och Mats Zuccarello att arbeta med, liksom Jaroslav Halák i mål. Det var en ovanlig landslagskonstruktion, men knappast en trupp utan erfarenhet av viktiga matcher.
Segrarna mot USA och Tjeckien gav laget en plats i semifinalen. Sveriges Radio uppmärksammade hur förhandsbilden av Europa som ett svagt lag snabbt hade fått revideras.
USA förlorade däremot alla sina gruppmatcher och stannade på fem gjorda mål. Finland tog inte heller någon poäng och gjorde bara ett mål på tre matcher. Det var två tydliga misslyckanden i en turnering där Kanada och Sverige vann var sin grupp.
Ännu en svensk semifinalförlust
Sverige hade besegrat Ryssland med 2–1 och Finland med 2–0 före matchen mot nordamerikanerna. Gruppsegern gav semifinal mot Europa, och möjligheten till final var god. Men Europa tog ledningen med 2–1 innan Erik Karlsson kvitterade sent i tredje perioden.
Tomas Tatar avgjorde efter 3.43 i förlängningen. Situationen videogranskades eftersom pucken gick in via skridskon, men målet godkändes. I Sportbladets rapport berättade Henrik Lundqvist om sekvensen framför mål och svårigheten att hinna tillbaka efter den första räddningen.
Victor Hedman sammanfattade besvikelsen till Radiosporten: ”Det känns tungt, det är en tom känsla. Vi förlorar mot ett bra lag.” Det var ett rimligt omdöme. Sveriges missade möjlighet behövde inte innebära att motståndarnas prestation förringades. Europa hade fått sin blandning av nationaliteter att fungera tillräckligt väl för att nå final.
Crosby ledde Kanada till titeln
Kanada slog Ryssland med 5–3 i semifinalen och vann den första finalen mot Europa med 3–1. I den andra matchen var motståndet svårare att komma åt. Chára gav Europa ledningen, och laget höll länge fast vid 1–0.
Patrice Bergeron kvitterade i powerplay med 2.53 kvar. Därefter avgjorde Brad Marchand i numerärt underläge, med drygt 43 sekunder återstående. Kanada vann med 2–1 och behövde ingen tredje final. Sidney Crosby utsågs till MVP efter tio poäng på sex matcher.
Crosby, Bergeron och Marchand gav Kanada en kombination av offensiv skicklighet och arbete utan puck. Finalavgörandet visade samtidigt hur snabbt en jämn match kan förändras när ett lag har den kvaliteten tillgänglig även i special teams. Europa var nära att tvinga fram en tredje match, men fick aldrig chansen.
En ovanlig klubbanknytning förenade målskyttarna i avgörandet: Chára, Bergeron och Marchand tillhörde alla Boston Bruins.
Varför har World Cup varit så svårt att etablera?
Efter 2016 gick det att argumentera både för och emot turneringens utformning. Ungdomslaget hade gett publiken minnesvärd hockey och Europa hade nått final. Samtidigt var det svårt att jämföra landslagens styrka när förutsättningarna för laguttagningarna skilde sig åt. Sportsnets Sean McIndoe diskuterade i sin genomgång just avståndet mellan lyckade delar av evenemanget och en helhet som fortfarande sökte sin form.
Den större svagheten har ändå varit kontinuiteten. En turnering får sin betydelse genom mer än enskilda klassiker. Återkommande möten gör att spelare kan få revansch, lag utvecklas mellan upplagorna och publiken följer en berättelse över tid. Med åtta eller tolv år mellan turneringarna blir det svårare att bygga den relationen.
Planerna på World Cup 2020 föll redan i januari 2019, alltså före pandemin. NHL och NHLPA hade inte fått förutsättningarna på plats, samtidigt som frågor om kollektivavtalet låg i bakgrunden.
Återkomsten 2028
Nästa upplaga är beslutad till februari 2028. Enligt arrangörernas besked ska åtta nationer spela totalt 17 matcher. Calgary och Prag får gruppspel och var sin utslagsmatch, medan Edmonton arrangerar semifinalerna och finalen. Arenorna är Scotia Place, O2 Arena och Rogers Place. Uppgifterna är kontrollerade i september 2026.
Det innebär både en återgång till nationella lag och en flytt från sensommaren till februari. Turneringen får därmed nya förutsättningar, men samma grundläggande uppgift: att ge landslagshockeyn ett återkommande möte mellan de främsta spelarna.
Historien visar att själva matcherna kan bära den ambitionen. USA:s finalseger 1996, Tjeckiens semifinal 2004 och Sveriges möte med Team North America 2016 håller fortfarande för att ses i sin helhet. De behöver inte räddas av nostalgi eller en samling utvalda mål.
Vad World Cup ännu inte har visat är att det går att bygga vidare på sådana matcher utan att börja om ett decennium senare. För den som följt turneringen sedan 1996 är det den verkliga förhoppningen inför 2028: en bra upplaga, följd av en ny medan rivaliteten fortfarande är levande och spelarna fortfarande har möjlighet att göra något åt förra gången.