Hockey-VM – vårarna som blev en del av våra liv

Från kanadensiska amatörlag och sovjetiska mästare till svenska guldkvällar, finländska genombrott och nya nationer som vägrar nöja sig med att delta. Herrarnas hockey-VM har överlevt världskrig, bojkotter och ständiga diskussioner om vilka spelare som saknas. Under tiden har turneringen gett oss matcher som fortfarande går att återberätta nästan minut för minut.

När Tomas Sandström kvitterade mot Sovjetunionen i Wien 1987 hade Sverige fortfarande inte vunnit VM. Det återstod en match, flera resultat att hålla reda på och ett kanadensiskt lag att besegra. Ändå är det där många svenska minnen av turneringen börjar och slutar: Håkan Loobs passning, Sandström framför mål och pucken som betydde 2–2.

Fyra år senare fick Mats Sundins segermål mot Sovjet samma ställning. År 2003 blev det Peter Forsbergs åkning runt det finländska målet, fast Sverige inte ens vann turneringen. För finländarna är Ville Peltonens tre finalmål 1995 en annan sorts minne, och för lettiska supportrar kan Kristiāns Rubīns bronsavgörande 2023 vara lika betydelsefullt som något av stormakternas guld.

Det är så VM har vuxit in i hockeykulturen. Resultaten finns i arkiven, men matcherna lever vidare genom människorna som såg dem. En del minns kommentatorn, andra vem de satt bredvid eller varför de fortfarande inte vill prata om just den där kvartsfinalen.

Samtidigt är världsmästerskapets historia besvärligare än en samling höjdpunkter. Under långa perioder avgjorde amatörregler vilka spelare som fick delta. Krig och politiska konflikter har förändrat startfältet. NHL:s kalender har gjort att några av världens främsta spelare varit upptagna på annat håll, medan andra har anlänt mitt under turneringen. Inte ens ordet VM betyder riktigt samma sak genom hela historien: fram till 1968 kunde ett OS-guld också vara ett VM-guld.

För att förstå turneringen behöver man därför hålla två tankar i huvudet. VM har sällan varit ett fullständigt möte mellan alla världens bästa spelare. Men för lagen som står inför en avgörande match, och människorna som följer dem, har betydelsen varit högst verklig.

Den här berättelsen följer herrarnas senior-VM från starten 1920 till och med turneringen 2026.

Ett världsmästerskap som började på OS

Internationella ishockeyförbundet räknar den olympiska turneringen i Antwerpen 1920 som det första världsmästerskapet. Hockeyn tillhörde då sommar-OS, även om matcherna spelades i april. Kanada vann genom Winnipeg Falcons, USA tog silver och Tjeckoslovakien brons.

Det är en viktig utgångspunkt för medaljstatistiken. Turneringarna vid OS 1924 och 1928 räknas också som VM, liksom de senare olympiska hockeyturneringarna fram till och med Grenoble 1968. När Kanada anges ha vunnit 28 världsmästerskap ingår alltså flera olympiska segrar. Däremot räknas inte exempelvis USA:s OS-guld 1980 som ett VM-guld.

Det första fristående världsmästerskapet arrangerades 1930. Turneringen började i Chamonix, men vädret ställde till det och matcher fick flyttas till Berlin och Wien. Kanada bedömdes vara så överlägset att laget fick gå direkt till den avgörande matchen. Övriga nationer spelade om rätten att möta kanadensarna, som representerades av Toronto CCM.

Tyskland tog sig fram, gjorde första målet och förlorade sedan med 1–6. Kanada hade blivit världsmästare efter en enda match. Någon motsvarande fribiljett till finalen har landet inte fått sedan dess. IIHF om den första fristående VM-turneringen.

Att förbundets president Paul Loicq dessutom dömde matchen säger något om avståndet till dagens organisation. VM var fortfarande en liten internationell verksamhet där samma personer kunde bära flera roller. Sporten växte, men hade ännu inte fått de former som senare skulle uppfattas som självklara. IIHF om det kringresande mästerskapet 1930.

Kanada äger början av historien

Under de första årtiondena var Kanada den självklara måttstocken. Landet kunde skicka amatörlag och ändå besegra de flesta europeiska motståndare med stora marginaler. Det var inte NHL:s främsta spelare som reste över, utan klubblag som fick representera ett land där hockeyn hade utvecklats betydligt längre.

USA bröt dominansen i Prag 1933. Storbritannien vann den olympiska turneringen 1936, som också räknades som VM, med ett lag där många spelare hade lärt sig hockeyn i Kanada. I övrigt fortsatte den kanadensiska raden av segrar genom 1930-talet.

Andra världskriget stoppade mästerskapen 1940–1946. När VM återkom i Prag 1947 vann Tjeckoslovakien. Det var ett betydelsefullt europeiskt genombrott, även om Kanada saknades den gången. Tjeckoslovakien vann igen i Stockholm 1949 och visade att den internationella hockeyn höll på att få en annan maktbalans. IIHF:s historiska medaljförteckning.

Det går att beskriva perioden som en lång kanadensisk segerrad, men då missar man utvecklingen hos motståndarna. Fler länder byggde hallar, utbildade spelare och lärde sig hur den nordamerikanska sporten kunde anpassas till egna förutsättningar. Sverige hade tagit OS- och VM-silver redan 1928. Tjeckoslovakien var på väg att bli en verklig stormakt.

För de tjeckoslovakiska spelarna väntade emellertid något som inte hade med sportslig konkurrens att göra.

Mästarna som skickades till fängelse

Inför VM i London 1950 stoppades det tjeckoslovakiska landslagets resa. Den kommunistiska regimen misstänkte att spelare kunde hoppa av under vistelsen utomlands. Flera landslagsmän greps och dömdes till långa fängelsestraff.

Målvakten Bohumil Modrý, en av den europeiska hockeyns stora gestalter, var bland dem som drabbades. Han hamnade i fångenskap och tvångsarbete, bland annat i uranbrytningsmiljön kring Jáchymov. När han frigavs var hans hälsa svårt skadad. Han dog 1963, 47 år gammal.

Historien är en av VM-hockeyns mörkaste. Spelare som nyligen hade hyllats som nationella hjältar behandlades som fiender av samma stat. Det går inte att förstå efterkrigstidens internationella hockey om politiken bara får förekomma som en förklaring till extra laddning på läktarna. För vissa spelare avgjorde den om de över huvud taget fick fortsätta sina liv i frihet. IIHF:s genomgång av förföljelsen av det tjeckoslovakiska laget.

Sveriges första guld – och varför sammanhanget behövs

Sverige vann sitt första VM 1953 i Schweiz. Det var en milstolpe för svensk hockey, men turneringen hade ett begränsat startfält. Kanada och USA deltog inte. Tjeckoslovakien drogs tillbaka under mästerskapet i samband med president Klement Gottwalds död, och lagets resultat ströks. Till slut återstod Sverige, Västtyskland och Schweiz i toppturneringen.

Det minskar inte spelarnas rätt till guldet, men det förändrar hur prestationen bör beskrivas. Sverige hade vunnit den tävling som faktiskt arrangerades, inte besegrat en komplett samling av världens starkaste landslag. Turneringen 1953 och avhoppen.

I det svenska laget fanns spelare som skulle bli centrala för sportens fortsatta ställning hemma. Sven Tumba var på väg att bli ett namn som nådde långt utanför den redan hockeyintresserade publiken. Målvakter, backar och forwards från den växande svenska klubbhockeyn gav Tre Kronor en tydligare identitet. Svenska Ishockeyförbundets guldlag 1953.

Fyra år senare kom ett guld med helt andra sportsliga förutsättningar.

Moskva 1957: ett oavgjort resultat som räckte hela vägen

VM 1957 spelades i Moskva, och även denna turnering påverkades av politik. Bland andra Kanada och USA avstod i skuggan av Sovjetunionens ingripande i Ungern året före. Sverige reste dit och fick till slut möta värdnationen i den avgörande delen av turneringen.

Matchen slutade 4–4 inför en väldig publik på Leninstadion. Resultatet räckte för svenskt guld. Det var ingen utslagsfinal av dagens typ, men betydelsen av den sista matchen gjorde att den fick finalens plats i minnet. Bakgrunden och resultaten från VM 1957.

Thord ”Flodan” Flodqvist blev en av hjältarna. Han spelade sjuk och träffades dessutom i ansiktet av ett skott i slutskedet, men kunde fortsätta. I dag måste den sortens händelse också läsas som en påminnelse om hur annorlunda spelarnas skydd och medicinska villkor såg ut. Då blev den en del av berättelsen om en målvakt som höll ut när Sverige behövde honom som mest. Svenska Ishockeyförbundets porträtt av Flodqvist.

Moskva gjorde det svårare att avfärda svensk hockey som en framgångsrik utmanare bara när de starkaste saknades. Tre Kronor hade klarat en direkt prövning mot den nation som höll på att förändra sporten.

Sovjetunionens ankomst förändrar spelet

Sovjetunionen hade debuterat i VM i Stockholm 1954 och vunnit direkt. I det avgörande mötet besegrades Kanada med 7–2. Vsevolod Bobrov var lagets stora offensiva profil och utsågs till turneringens främste forward.

Resultatet var uppseendeväckande, men sättet det uppnåddes på blev minst lika betydelsefullt. Sovjet spelade med fart, passningar och ett samspel som utmanade etablerade uppfattningar om hur hockey borde se ut. Det som före matchen kunde avfärdas som överdrivet passande blev efteråt något motståndarna behövde studera. IIHF om Bobrov och genombrottet 1954.

Den sovjetiska utvecklingen byggde på systematisk träning och stora möjligheter att samla spelarna. Landslaget hade en kontinuitet som västliga lag ofta saknade. Samtidigt var det fullt av individuella undantag: spelare vars teknik, spelförståelse eller avslut gjorde det organiserade spelet farligt.

När Sovjet senare beskrevs som en maskin var det därför bara halva sanningen. Organisationen skapade förutsättningarna, men det var fortfarande människor som såg passningen och slog den. Charlamov, Michajlov, Petrov och Maltsev var inte utbytbara delar.

Colorado Springs 1962: pucken som fortfarande glider

Sveriges tredje guld kom 1962 i USA. Även då påverkade världspolitiken startfältet. Sovjetunionen och Tjeckoslovakien hörde till länderna som avstod efter konflikten kring Östtysklands deltagande. Bakgrunden till VM 1962.

Den svenska segern över Kanada var ändå ett historiskt steg. Tre Kronor hade aldrig tidigare besegrat kanadensarna i VM eller OS. Nu blev det 5–3, och Nils Nilssons sista mål gav Lennart Hyland ett ögonblick som skulle bli en del av svensk radiohistoria: ”Pucken glider in i mål.”

Referatet har överlevt både spelare och arenor i det allmänna minnet. Det påminner om att VM länge var något som människor upplevde genom en röst lika mycket som genom en bild. Radiosportens originalreferat från 1962.

Lennart ”Klimpen” Häggroth stod i det svenska målet. Bland utespelarna fanns Tumba, Ulf Sterner, Roland Stoltz, Nils Nilsson och flera andra namn som skulle bära svensk hockeys berättelse under lång tid. Det svenska guldlaget 1962.

Sedan följde 25 år utan ett nytt svenskt VM-guld.

Nio raka sovjetiska titlar – och rivalen som vägrade ge upp

Sovjetunionen vann nio raka världsmästerskap 1963–1971. I den sviten ingår OS-turneringarna 1964 och 1968, eftersom dessa också räknades som VM.

Det var en dominans som gjorde att andra länder ofta fick mäta framgång i hur nära de kom. Sverige tog flera medaljer, Kanada försökte hitta en fungerande modell och Tjeckoslovakien återkom som den mest uthålliga europeiska rivalen.

År 1969 fick de tjeckoslovakiska matcherna mot Sovjet en betydelse som gick långt utanför tabellen. Warszawapaktens invasion året före hade satt stopp för Pragvåren. VM flyttades till Stockholm, och på Johanneshov besegrade Tjeckoslovakien Sovjet med först 2–0 och sedan 4–3.

För spelarna och supportrarna handlade matcherna om att besegra laget som förknippades med ockupationsmakten. De sovjetiska spelarna mötte en motståndare vars motivation inte gick att förstå enbart genom sportsligt favoritskap. Trots de två förlusterna vann Sovjet guldet, före Sverige och Tjeckoslovakien. Tabellens ordning och matchernas historiska betydelse blev två olika saker. IIHF om de laddade mötena 1969.

År 1972 bröt Tjeckoslovakien slutligen den sovjetiska VM-sviten på hemmaplan i Prag. Landet vann för första gången sedan 1949. Det var också första året då OS och ett separat VM arrangerades under samma säsong. Sovjet hade vunnit OS i Sapporo men fick lämna Prag med silver. VM 1972 och slutet på segersviten.

Amatörer på papperet, proffs i praktiken

Kanadas konflikt med den internationella hockeyn handlade framför allt om vilka spelare som fick användas. NHL-proffsen var utestängda, medan sovjetiska och andra östeuropeiska spelare kunde träna och tävla som heltidsidrottare inom system där de formellt hade andra anställningar.

Det gjorde amatörbegreppet svårt att försvara sportsligt. En spelare kunde vara obehörig därför att han hade ett professionellt kontrakt i Nordamerika, medan en annan kunde ägna sitt liv åt hockey och ändå räknas som amatör.

Kanada drog sig ur VM och OS efter konflikten 1970 och återkom till VM först 1977, då professionella spelare kunde delta. Under frånvaron fick andra arrangemang, framför allt Summit Series 1972 och Canada Cup 1976, ta hand om mötena mellan de stora nordamerikanska och sovjetiska stjärnorna. IIHF:s historiska tidslinje om proffsfrågan.

Återkomsten gjorde inte Kanada till omedelbar världsmästare. Tjeckoslovakien vann både 1976 och 1977. NHL-meriter hjälpte, men de ersatte inte automatiskt samspel, anpassning och förmågan att fungera i en annan turneringsmiljö.

Det var en erfarenhet som skulle återkomma många gånger: en stark spelarlista och ett färdigt landslag är inte riktigt samma sak.

Polen 1976 och de matcher som stör historieskrivningen

Polens seger med 6–4 mot Sovjetunionen i Katowice 1976 hör till VM-historiens största skrällar. Ett hemmalag som normalt inte hade förutsättningar att utmana världens främsta besegrade den olympiska mästaren.

Sådana matcher är viktiga också därför att de stör en alltför prydlig bild av en epok. Sovjet var överlägset över tid, men kunde ändå förlora en kväll då ett betydligt svagare lag fick utdelning. För polsk hockey blev matchen ett minne som vägde tyngre än slutplaceringen. IIHF om Polens seger 1976.

På andra sidan skalan finns Sovjets 13–1 mot Sverige 1981. Tre Kronor tog silver i turneringen, men den förlusten gjorde avståndet till guldet obehagligt tydligt. Ett silver kunde vara en framgång i medaljtabellen och samtidigt lämna en känsla av att den avgörande jämförelsen hade gått mycket illa. IIHF:s historiska genomgång.

Den sovjetiska storhetstiden fortsatte genom nya generationer. Vladislav Tretiak gav laget trygghet i målet, medan femmannablocket med Vjatjeslav Fetisov, Aleksej Kasatonov, Vladimir Krutov, Igor Larionov och Sergej Makarov kom att representera den sena epokens samspel. Att försvara sig mot dem krävde att motståndaren hanterade nästa passning, inte bara den som just hade slagits.

Wien 1987: guldet mellan domstolen och den öppna målburen

VM 1987 blev en av turneringens mest komplicerade upplagor. Västtysklands Miroslav Sikora hade tidigare representerat Polen i junior-VM. Frågan om hans behörighet ledde till protester, ändrade resultat och juridiska ingripanden. Under en period var det svårt att ens veta vilken tabell som gällde. IIHF om Sikora-affären.

När medaljspelet väl avgjordes fanns Sverige, Sovjetunionen, Kanada och Tjeckoslovakien kvar. Sverige hade inte vunnit VM sedan 1962. Mot Sovjet låg Tre Kronor under med 1–2 när ett svenskt anfall gav Sandström läget framför mål. Loobs passning nådde fram och kvitteringen höll guldchansen vid liv.

Det var ett mål byggt av flera spelares beslut, vilket också bidrar till att det håller för så många repriser. Pucken rörde sig snabbare än försvaret hann anpassa sig, och till slut behövde Sandström göra det som ser enkelt ut först när allt före avslutet har lyckats. IIHF om det svenska avgörandet 1987.

Sverige avslutade med 9–0 mot Kanada och vann guldet. Tommy Sandlins lag hade klarat både turneringens administrativa oreda och den sportsliga prövningen. För svensk hockey blev det slutet på en väntan som hade hunnit forma flera generationers syn på landslaget. Resultaten och slutställningen 1987.

Sundin 1991 och ett nytt sätt att avgöra VM

Sverige vann igen 1991 i Finland. Mats Sundin, då 20 år, gjorde det avgörande målet till 2–1 mot Sovjetunionen i den sista matchen. Hans åkning och avslut blev en tidig internationell presentation av en spelare som senare skulle tillhöra de största i svensk hockey.

Guldet avgjordes fortfarande genom en finalserie. Sverige behövde därför inte bara vinna sin sista match utan också förhålla sig till vad som hade hänt i de andra mötena. Turneringen blev den sista av sitt slag innan VM fick ett tydligare utslagsslutspel. IIHF om Sundins mål, VM 1991 och tävlingsformen.

År 1992 vann Sverige på nytt, nu genom att slå Finland med 5–2 i finalen. Conny Evensson hade lett Tre Kronor till två raka VM-guld, men under två olika tävlingsupplägg. Svenska Ishockeyförbundets förbundskaptenshistorik.

Övergången till kvartsfinaler, semifinaler och final förändrade hela turneringens logik. En stark gruppfas kunde ge bättre utgångsläge, men inte skydda mot en svag kväll. Samtidigt fick lag som började ojämnt möjlighet att växa in i mästerskapet och ändå vinna det.

Det blev enklare att förstå vem som var mästare, men inte nödvändigtvis lättare att förklara vilket lag som varit bäst under samtliga dagar.

När Europas karta ritades om

Sovjetunionens upplösning och Tjeckoslovakiens delning förändrade VM:s startfält. Ryssland och Tjeckien förde vidare mycket av de tidigare stormakternas sportsliga arv, medan andra nationer behövde arbeta sig fram genom seriesystemet.

För Slovakien blev det särskilt betydelsefullt. Landet hade spelare med kapacitet att möta världens bästa, men behövde som egen nation börja längre ner och avancera. Det skapade en historia där själva vägen till toppturneringen blev en del av den nationella hockeyidentiteten.

Ryssland vann VM 1993. Tjeckien skulle snart inleda en egen storhetsperiod. Samtidigt växte Finland fram från återkommande utmanare till verklig guldkandidat. VM gick från en ganska sluten medaljordning till en turnering där fler länder kunde föreställa sig ett lyckligt slut. Översikt över VM:s förändring under 1990-talet.

Kanada 1994 och Finland 1995: två väntetider tar slut

Kanada hade inte vunnit VM sedan Trail Smoke Eaters tog guldet 1961. I Milano 1994 kom nästa titel genom 2–1 efter straffar mot Finland, med Luc Robitaille som avgörande målskytt.

Att väntan blev 33 år behöver förstås mot bakgrund av bojkotten och spelartillgängligheten, men den var ändå svår att acceptera i hockeyns hemland. Kanada hade vunnit andra stora internationella turneringar under perioden. Just VM hade fortsatt att komma undan. IIHF om finalen 1994.

Finland fick vänta ytterligare ett år. Sedan kom guldet på en plats som gav det extra betydelse: Globen i Stockholm, mot Sverige.

Ville Peltonen gjorde tre mål i finalen 1995. Kedjan med Saku Koivu och Jere Lehtinen förenade skicklighet med ett spel utan puck som gjorde den användbar i fler situationer än de rent offensiva. Finland vann med 4–1 och blev världsmästare för första gången. Curt Lindström, svensk förbundskapten på den finländska bänken, fick leda firandet på svensk mark. IIHF:s återblick med Lehtinen.

För Sverige var det en hemmafinal som gick förlorad. För Finland var det beviset på att landslaget inte längre behövde stanna vid att ha varit nära. Skillnaden mellan de två perspektiven förklarar varför samma match fortfarande har så olika temperatur på var sin sida Östersjön.

Tjeckiens storhetstid och Sveriges märkliga final 1998

Tjeckien vann VM 1996 och därefter tre raka titlar 1999, 2000 och 2001. Landet blev det första utöver Kanada och Sovjetunionen att vinna tre världsmästerskap i följd. Det var en period där tjeckisk hockey hade både spets och en stark förmåga att hantera avgörande matcher. IIHF:s tidslinje över epoken.

Mellan dessa guld vann Sverige i Schweiz 1998. Finalen mot Finland spelades över två matcher och gav sammanlagt ett enda mål. Johan Tornberg gjorde det.

Tornberg hade börjat turneringen utan att vara anmäld till spel, medan ledningen väntade på möjliga NHL-förstärkningar. Till slut blev han i stället mannen som avgjorde hela mästerskapet. Sverige vann första finalmatchen med 1–0 och klarade 0–0 i den andra. SVT om Tornbergs väg från reserv till guldhjälte.

Upplägget är en påminnelse om att VM även efter införandet av utslagsmatcher fortsatte att experimentera. En mästare kunde fortfarande koras efter en mållös sista match. För Sverige var det tillräckligt; för den som önskade ett tydligt avgörande i varje final var formatet mindre övertygande.

Slovakien 2002: en generation tar sin chans

Slovakiens guld i Göteborg 2002 är en av VM-historiens stora nationella genombrottsberättelser. Laget hade redan tagit silver 2000, efter finalförlust mot Tjeckien, och kom nu med spelare som Peter Bondra, Miroslav Šatan och Žigmund Pálffy.

I kvartsfinalen vändes 0–2 mot Kanada till 3–2. Sverige besegrades efter straffar i semifinalen. I finalen mot Ryssland gjorde Bondra det sena segermålet till 4–3.

Det var en väg till guldet där Slovakien behövde klara flera olika slags underläge och press. Offensiv skicklighet gav möjligheten, men laget behövde också hålla sig kvar i matcher som kunde ha glidit det ur händerna. IIHF om Slovakiens stora VM-ögonblick.

För den generationen blev guldet ett gemensamt resultat som ingen individuell NHL-karriär kunde ersätta. Slovakien hade gått från att vara en ny nation i seriesystemet till att vinna mot flera av de etablerade stormakterna när medaljerna skulle delas ut.

Helsingfors 2003: hur 1–5 blev 6–5

Sverige hade tagit ledningen mot Finland i kvartsfinalen 2003, men därefter gick nästan allt åt fel håll. Finland gjorde fem raka mål. Teemu Selänne stod för tre av dem, publiken i Helsingfors fick den match den hade hoppats på och Hardy Nilsson bytte ut Tommy Salo mot Mikael Tellqvist.

Vid 1–5 tidigt i andra perioden såg det svenska mästerskapet ut att vara på väg att ta slut. Jörgen Jönsson reducerade, Peter Forsberg gjorde nästa mål och Jonas Höglund tog Sverige till 4–5 före paus. Plötsligt återstod en tredje period där Finland hade allt kvar att försvara.

Forsbergs kvittering kom efter åkningen bakom målet som har blivit matchens mest sedda sekvens. Per-Johan Axelsson fullbordade sedan vändningen till 6–5. IIHF:s återblick på kvartsfinalen.

Lasse Granqvists referat blev en del av upplevelsen: ”Jag är fullständigt färdig.” Orden passade en match där även den som satt still hade fått arbeta hårt. Radiosportens återblick och referat.

Sverige vann därefter semifinalen mot Slovakien, men förlorade finalen mot Kanada med 2–3 efter förlängning. Anson Carters avgörande behövde granskas innan Kanada kunde förklaras som mästare. För många svenska supportrar lever ändå kvartsfinalen starkare än silvermedaljen.

Det är en av VM:s märkligheter: en match kan bli en nations klassiker utan att leda till guld.

Från lockout-VM till den svenska dubbeln

Kanada besegrade Sverige även i finalen 2004. Året därpå gav NHL-lockouten VM i Österrike ett ovanligt starkt spelarunderlag. Tjeckien vann finalen mot Kanada med 3–0, med Tomáš Vokoun i målet och Jaromír Jágr som en av de stora profilerna. Hockey Canada om finalen 2005.

Sveriges nästa guld kom 2006 i Riga. Efter OS-segern i Turin vann Tre Kronor också VM genom 4–0 mot Tjeckien i finalen. Bengt-Åke Gustafsson blev därmed förbundskapten för det första herrlandslag som vann OS och ett separat världsmästerskap under samma år.

Det var inte samma trupp som hade vunnit i Turin. VM-laget hade sin egen sammansättning och sina egna avgörare. Niklas Kronwall fick en central roll, Johan Holmqvist stod för starkt målvaktsspel och finalen blev betydligt mer kontrollerad än flera tidigare svenska gulduppgörelser. IIHF:s återblick på Riga 2006.

Dubbeln visar också varför det är otillräckligt att bedöma ett landslag enbart efter hur många av de allra största namnen som finns med. Sverige vann två turneringar med delvis olika lag därför att båda fungerade under sina respektive förutsättningar.

Québec 2008: Kovalchuks två mål kommer när de behövs

När VM spelades i Kanada 2008 var det första gången det fristående mästerskapet arrangerades i landet. Turneringen sammanföll med IIHF:s hundraårsjubileum och gav Kanada möjlighet att vinna på hemmaplan.

I finalen ledde kanadensarna med 4–2 mot Ryssland. Ryssarna kom tillbaka och Ilja Kovalchuk kvitterade till 4–4. I förlängningen satt Rick Nash utvisad för att ha skjutit pucken över sargen när Kovalchuk gjorde sitt andra mål och avgjorde till 5–4.

Ryssland hade vunnit sitt första VM sedan 1993, och gjort det genom att besegra Kanada på kanadensisk is. Hockey Canadas finalreferat.

Det blev början på en ny rysk guldperiod med ytterligare titlar 2009, 2012 och 2014. Spelare som Aleksandr Ovetjkin, Jevgenij Malkin och Kovalchuk gav turneringarna stor individuell kvalitet när de kunde delta. Men 2008 visade också hur fort ett värdlands förväntade firande kan övergå i att stå kvar och se någon annan ta emot pokalen.

Finland 2011: zorro-målet och finalen som rann iväg

Mikael Granlund var 19 år när han lyfte upp pucken bakom det ryska målet och förde in den under ribban i semifinalen 2011. Det var ett tekniskt nummer som många hade sett i andra sammanhang men få väntade sig i en mållös VM-semifinal.

Finland vann med 3–0. Granlunds mål blev turneringens mest spridda klipp, men det hade också en direkt sportslig funktion: det bröt en jämn match mot ett starkt motstånd. Yle om Granlunds mål och semifinalen.

Finalen mot Sverige slutade 6–1 till Finland. Resultatet blev stort efter ett sent finländskt ryck, och Finland hade vunnit sitt andra VM-guld, sexton år efter det första. IIHF om vägen till guldet 2011.

För svensk del blev slutminuterna en påminnelse om att en finalförlust kan få olika utseende beroende på hur laget hanterar att matchen håller på att försvinna. För Finland blev det en kväll där både den enskilda briljansen och lagets samlade spel fick plats i samma guldberättelse.

Stockholm 2013: Sedinarna anländer och hemmaförbannelsen tar slut

Inför 2013 hade ingen värdnation vunnit VM sedan Sovjetunionen 1986. Det hade blivit så återkommande att man talade om en hemmaförbannelse.

Sveriges turnering började inte heller som en självklar väg till guld. Men när Daniel och Henrik Sedin anslöt förändrades lagets offensiva möjligheter. Sverige slog Kanada efter straffar i kvartsfinalen, Finland med 3–0 i semifinalen och Schweiz med 5–1 i finalen. IIHF om Sveriges hemmaguld.

Det var ett tydligt exempel på hur VM kan förändras under resans gång. Ett lag som har börjat mästerskapet på ett sätt kan få nya spelare, nya kedjor och en annan offensiv tyngd inför slutspelet. Förbundskaptensarbetet handlar då också om att få förstärkningarna att passa in utan att kasta bort det som redan fungerar.

Schweiz silver var samtidigt mer än en lyckad turnering för en uppstickare. Det blev början på en rad finalframträdanden som förändrade landets ställning i världshockeyn.

Kanada 2015 och Sverige 2017–2018

Kanada kom till VM 2015 med ett mycket starkt lag och vann samtliga matcher. Totalt gjorde laget 66 mål och släppte in 15. Finalen mot Ryssland slutade 6–1.

Sidney Crosby och de andra kanadensiska stjärnorna gav en påminnelse om hur hög nivån i VM kan bli när tillgängligheten faller rätt. Samma turnering utsågs den 43-årige Jaromír Jágr till mest värdefulle spelare, vilket gav mästerskapet både en dominerande mästare och en individuell historia som sträckte sig över flera hockeygenerationer. IIHF:s återblick på 2015.

Kanada vann igen 2016. Därefter tog Sverige två raka guld.

I Köln 2017 besegrades Kanada med 2–1 efter straffar. Henrik Lundqvist stoppade de kanadensiska försöken och Nicklas Bäckström noterades för den avgörande straffen. Året därpå vann Sverige finalen mot Schweiz med 3–2, också efter straffar, med Anders Nilsson i målet och Filip Forsberg som avgörande målskytt. Finalen 2017, IIHF:s finalreferat 2018.

Två svenska guld på två år gav starka bevis på bredd och kvalitet. För Schweiz var 2018 en desto mer plågsam erfarenhet än 2013. Den här gången hade laget varit mycket nära att vinna själva finalen. Avståndet till guldet gick inte längre att beskriva med en klar målskillnad.

Finland 2019: ett lag som var bättre än sin spelarlista såg ut

Finlands VM-lag 2019 saknade många av landets största NHL-namn. Det hindrade inte laget från att besegra Sverige i kvartsfinalen, Ryssland i semifinalen och Kanada i finalen.

Marko Anttila blev en osannolik centralfigur. Han gjorde semifinalens enda mål mot Ryssland och två mål i finalsegern med 3–1 mot Kanada. Kevin Lankinen gav laget starkt målvaktsspel, och Jukka Jalonens organisation gjorde Finland svårt att spela igenom. IIHF om semifinalen, IIHF om finalen.

Segern används gärna som bevis för att lagarbete slår stjärnor. Det är lite för enkelt. Finland hade skickliga spelare, men deras värde syntes inte främst genom jämförelser av NHL-meriter. De hade roller som fungerade tillsammans och kunde genomföra samma spel även när motståndet blev starkare.

VM gav dem en scen där det räckte hela vägen.

Pandemin stoppar VM – och Kanada vinner efter en usel start

VM 2020 i Schweiz ställdes in på grund av pandemin. För första gången på länge saknades den återkommande vårturneringen helt. IIHF:s beslut att ställa in VM 2020.

Året därpå flyttades mästerskapet bort från Minsk, som skulle ha delat värdskapet med Riga. IIHF hänvisade till säkerhetsläget och svårigheten att garantera deltagarnas trygghet. Hela turneringen arrangerades till slut i Riga. IIHF om beslutet att lämna Minsk, beslutet om Riga som ensam värd.

På isen blev Kanada mästare efter en inledning som knappast antydde guld. Laget förlorade sina tre första matcher och behövde hjälp av andra resultat för att nå slutspelet. I finalen besegrades Finland med 3–2 efter Nick Pauls avgörande i förlängningen.

Kanada hade förlorat fyra matcher under turneringen och ändå vunnit VM. Det var ett extremt exempel på vad utslagsformatet tillåter: gruppspelet behöver överlevas, därefter börjar en annan sorts tävling. IIHF:s finalreferat 2021.

Tammerfors 2022: Finland vinner dubbeln

Finland följde upp OS-guldet i Peking med att vinna VM på hemmaplan 2022. I finalen mot Kanada ledde finländarna med 3–1 sent i tredje perioden, men Kanada kom tillbaka till 3–3.

Sakari Manninen avgjorde i förlängningen till 4–3. Finland blev därmed det andra herrlandslaget, efter Sverige 2006, att vinna OS och ett separat VM samma år.

Jalonens lag hade nu tagit VM-guld 2019, silver 2021, OS-guld 2022 och VM-guld 2022. Det var en sammanhängande period av resultat som inte gick att avfärda som enstaka lyckliga turneringar. IIHF:s finalreferat från Tammerfors.

Samtidigt hade VM förändrats genom Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Ryssland och Belarus utestängdes från IIHF:s tävlingar, och båda länderna saknades även i herr-VM 2026. Frånvaron av framför allt Ryssland påverkade konkurrensen i toppen. Det gör inte de spelade matcherna mindre verkliga, men det är en nödvändig del av beskrivningen av epoken. IIHF om deltagandet säsongen 2025/26.

Lettland 2023: bronset som fick ett land att fira

Kanada vann VM 2023 efter finalseger mot Tyskland. Men en av turneringens största berättelser kom i bronsmatchen.

Lettland besegrade USA med 4–3 efter förlängning. Kristiāns Rubīns gjorde både den sena kvitteringen och avgörandet. Landet hade tagit sin första VM-medalj. IIHF:s referat från bronsmatchen.

För etablerade medaljnationer kan ett brons ibland behandlas som en tröst efter semifinalförlusten. För Lettland var det en historisk framgång i egen rätt. Laget hade dessutom slagit ut Sverige på vägen dit.

Tysklands finalplats visade samtidigt att fler nationer kunde ta sig genom slutspelet. VM:s bredd handlar inte bara om att mindre länder ibland vinner en gruppmatch. När flera av dem når medaljhelgen förändras också de stora nationernas praktiska uppgift.

Prag 2024: Pastrňák gör målet alla väntat på

Tjeckien vann hemma-VM 2024 genom att besegra Schweiz med 2–0 i finalen. David Pastrňák gjorde det första målet i tredje perioden, från en position där motståndarna mycket väl visste hur farlig han var.

Det var hans första mål i turneringen. Den detaljen fångar en av svårigheterna med att bedöma sena NHL-förstärkningar: en spelare kan behöva flera matcher för att hitta rätt och sedan avgöra den största. IIHF om finalen i Prag.

Sverige tog brons efter att ha förlorat semifinalen mot tjeckerna. Schweiz fick ännu ett silver, denna gång efter att ha stått emot länge men inte hittat ett eget mål.

Turneringen innehöll också Österrikes märkliga upphämtning mot Kanada. Vid 1–6 inför tredje perioden verkade matchen avgjord, men österrikarna gjorde fem mål och tog den till förlängning. Kanada vann ändå med 7–6 efter John Tavares mål redan efter 15 sekunder. Österrike fick ingen seger, men en prestation som gjorde det svårt för någon favorit att försvara uttrycket säker ledning. IIHF om Kanada–Österrike 2024.

Stockholm och Herning 2025: USA:s väntan tar slut, Danmark slår Kanada

USA vann finalen 2025 med 1–0 mot Schweiz efter Tage Thompsons mål i förlängningen. Det var amerikanernas första guld i ett separat VM sedan 1933.

Här krävs samma statistiska noggrannhet som i början av historien. USA:s OS-guld 1960 räknas också som VM-guld. Formuleringen ”första VM-guldet på 92 år” behöver därför förklaras, inte bara upprepas. IIHF:s finalreferat 2025.

Danmark stod för turneringens stora kvartsfinalskräll. Kanada ledde med 1–0, men Nikolaj Ehlers kvitterade med drygt två minuter kvar och Nick Olesen avgjorde i slutminuten. Frederik Dichow stoppade 39 av 40 skott.

Danmark vann med 2–1 och gick till semifinal för första gången. Det var ett hemmalag som hade hållit sig kvar i matchen tillräckligt länge för att ge sina skickligaste spelare möjlighet att avgöra den. IIHF om Danmarks seger.

Sverige tog brons och Danmark slutade fyra. För den danska hockeyn hade turneringen ändå flyttat gränsen för vad landslaget kunde åstadkomma. Slutställningen 2025.

Schweiz 2026: ännu en mållös finalförlust – och ett norskt brons

Finland vann VM 2026 genom att besegra Schweiz med 1–0 efter förlängning. Konsta Helenius avgjorde efter 10.42. Finland tog sitt femte VM-guld, medan Schweiz förlorade sin femte final sedan 2013.

För schweizarna var det tredje raka finalen utan ett enda mål: 0–2 mot Tjeckien 2024, 0–1 mot USA 2025 och nu 0–1 mot Finland. Leonardo Genoni hade fortsatt gett laget möjlighet att vinna, men den sista offensiva lösningen saknades igen. IIHF:s finalreferat 2026.

Finlands lag hade Aleksander Barkov som en viktig ledare och Justus Annunen i målet. Helenius avgörande gav samtidigt nästa generation en direkt plats i guldhistorien. IIHF:s sammanfattning av turneringen.

Norge tog sin första VM-medalj genom att besegra Kanada med 3–2 efter förlängning i bronsmatchen. Noah Steen avgjorde efter att Kanada hade hämtat upp ett tvåmålsunderläge i slutskedet. IIHF om Norges historiska brons, VG:s rapport från firandet.

Sverige förlorade kvartsfinalen mot Schweiz. För norsk hockey blev däremot medaljhelgen en framgång av en storlek som tidigare generationer hade fått föreställa sig snarare än uppleva.

Hur VM fungerar i dag

I toppdivisionen 2026 deltog 16 lag, fördelade på två grupper. Alla mötte alla inom gruppen. De fyra främsta gick till kvartsfinal, där ettan mötte fyran och tvåan trean från den andra gruppen. Därefter följde semifinaler, bronsmatch och final.

Gruppspelet använder trepoängssystem. Seger under ordinarie tid ger tre poäng; vid oavgjort efter 60 minuter får båda lagen en poäng och vinnaren efter förlängning eller straffar en extra.

Finalen skiljer sig från övriga matcher genom att den fortsätter med förlängningsperioder tills ett mål görs. År 2026 spelades dessa tre mot tre. Finalguldet kan alltså inte längre avgöras genom den straffläggning som gav Sverige titlarna 2017 och 2018. Nedflyttningen regleras genom slutrankningen och särskilda bestämmelser, bland annat skydd för kommande värdnation. IIHF:s fullständiga tävlingsformat 2026.

Under toppdivisionen finns flera VM-nivåer med upp- och nedflyttning. För de länderna kan en seger i den egna divisionen ha lika stor betydelse som en kvartsfinalplats har för en etablerad toppnations utmanare. VM är därför större än de två arenor som den svenska tv-publiken vanligtvis följer.

Vem bestämmer – och varför spelar inte alla NHL-stjärnor?

VM arrangeras inom IIHF:s tävlingssystem, tillsammans med värdlandets organisation. NHL är en annan organisation med en egen säsong, egna klubbar och ett eget slutspel. Det finns inget automatiskt uppehåll i Stanley Cup-slutspelet för att VM börjar.

Därför formas trupperna av flera förhållanden samtidigt. Vissa spelare är upptagna med sina klubblag, andra är skadade eller behöver återhämtning. En del blir tillgängliga senare och ansluter när turneringen redan pågår. Förbundskaptenerna måste väga möjligheten att få en stor förstärkning mot behovet av att bygga ett lag med de spelare som redan finns på plats.

Den här ordningen förklarar både kritiken mot VM och en del av dess egenart. Det är inte ett rent mästerskap mellan varje nations teoretiskt bästa lag. Samtidigt får andra spelare större ansvar än de skulle ha fått i en helt öppen stjärnturnering.

Finland 2019, Sverige 2006 och flera andra mästarlag visar att den sportsliga kvaliteten inte kan avläsas enbart genom vilka namn som saknas. Däremot bör man vara försiktig med att använda ett enskilt VM-resultat som slutgiltigt bevis på vilket land som producerar världens bästa hockeyspelare.

Profilerna som gav turneringen ett ansikte

VM:s persongalleri följer inte riktigt NHL:s. Vissa spelare har varit stora på båda scenerna. Andra har fått en större historisk betydelse i landslagströjan än deras nordamerikanska meriter antyder.

För Sverige går en tydlig linje från Tumba, Nils Nilsson och Roland Stoltz till Loob, Bengt-Åke Gustafsson, Mats Sundin och Peter Forsberg. Målvakter som Flodqvist, Häggroth, Peter Lindmark och senare Henrik Lundqvist har gett olika generationer sina avgörande räddningar.

Den sovjetiska historien är full av spelare vars hela storhet inte ryms i NHL-jämförelser. Tretiak fick aldrig någon NHL-karriär. Charlamovs och Petrovs internationella betydelse behöver inte heller bekräftas därifrån. De spelade i ett annat system, under andra villkor, och satte ändå djupa avtryck i sporten.

För Finland blev Koivu, Lehtinen och Peltonen den första guldgenerationens ansikten. Senare kom Granlund, Anttila och Manninen att förknippas med nya segrar. Tjeckisk hockey har rymt både Jágrs långa karriär och spelare vars viktigaste insats var ett enda avgörande VM-mål.

Just det gör mästerskapet intressant som historia. Den stora stjärnan kan bära laget, men det kan också vara Tornberg som gör finalernas enda mål eller Rubīns som ger ett land dess första medalj.

Alla världsmästare – med historiska landsnamn bevarade

Här är samtliga guldår till och med 2026, grupperade efter land. Sovjetunionen och Ryssland redovisas separat, liksom Tjeckoslovakien och Tjeckien. IIHF slår i vissa sammanställningar ihop dessa historiska resultat.

OS-turneringarna som också räknades som VM ingår.

Äldre guldår finns i IIHF:s medaljarkiv. Finlands senaste titel redovisas i finalreferatet från 2026.

Inga mästerskap spelades 1940–1946 på grund av andra världskriget. Separata VM arrangerades inte under OS-åren 1980, 1984 och 1988. År 2020 ställdes turneringen in under pandemin.

Varför VM fortsätter att spela roll

Det går att föra en fullt rimlig diskussion om VM:s plats i kalendern. Turneringen spelas ofta, alla stjärnor kan inte delta och kvaliteten på trupperna varierar. Den diskussionen har funnits länge och kommer knappast att försvinna.

Men den säger inte allt om vad mästerskapet gör för sporten. För spelare kan VM vara första gången de får ett stort internationellt ansvar. För en mindre hockeynation kan det vara platsen där årtionden av arbete blir synliga. För publiken är det en återkommande möjlighet att följa ett landslag genom en hel turnering, från de första trevande matcherna till den kväll då allt måste fungera.

Det är också en historia som inte bara tillhör vinnarna. Schweiz finaler, Finlands förlust 2003 och Kanadas nederlag mot Danmark har sina egna betydelser. Ibland lär en match människor något om det egna laget som de gärna hade sluppit veta. Ibland visar den att laget kan mer än de vågat hoppas.

När gamla VM-klipp ses om är det lätt att börja med själva avgörandet. Men dröj gärna kvar vid sekunderna före. Någon vinner pucken, någon håller sin position och någon upptäcker en möjlighet innan resten av arenan gör det. Där börjar målet som senare får representera en hel vår.

Klipp att börja med

• Lettland–USA 2023: den historiska bronsmatchen – IIHF:s höjdpunkter med Rubīns kvittering och avgörande.
• Tjeckien–Schweiz 2024: finalen i Prag – Pastrňáks mål och det tjeckiska hemmaguldet.
• Danmark–Kanada 2025: kvartsfinalskrällen – Dichows räddningar och den sena danska vändningen.
• Finland–Schweiz 2026: finalens höjdpunkter – en mållös ordinarie tid och Helenius avgörande.
• Norge–Kanada 2026: bronsmatchen – Norges första VM-medalj, efter ännu en match som behövde förlängning.