Från kanadensiska klubbspelare i Antwerpen till sovjetiska storlag, svenska straffhjältar och den långa kampen för att låta världens bästa mötas. Den olympiska hockeyns historia sträcker sig över mer än hundra år, men flera av dess viktigaste ögonblick ryms fortfarande i några få sekunder.
När Peter Forsberg åker fram mot Corey Hirsch i Lillehammer 1994 är Sveriges första olympiska hockeyguld ännu inte vunnet. Det är värt att påminna om, eftersom minnet gärna stannar där: den utdragna rörelsen, klubban i en hand, pucken som glider förbi målvakten. Efteråt återstår fortfarande Paul Kariyas straff och Tommy Salos räddning. Två unga svenska spelare måste lyckas med var sin del av samma avgörande innan resten av laget får kasta sig över sargen.
Så fungerar OS-hockeyn ofta i efterhand. En lång turnering krymper till en bild. Mike Eruzione skjuter, Sidney Crosby ropar efter pucken, Marie-Philip Poulin hittar ännu en väg fram till ett avgörande. För den som stod på andra sidan finns en annan version av samma händelse, vanligtvis lika tydlig och betydligt mindre behaglig.
Bakom bilderna ligger en mer komplicerad historia. Under större delen av 1900-talet fick många av världens bästa spelare inte vara med. Kanada bojkottade turneringen, Sovjetunionen byggde ett överlägset landslagssystem och Sverige skickade ibland lag som saknade sina största stjärnor. Kvinnorna fick vänta till 1998 på en egen olympisk turnering. När NHL till slut började göra uppehåll verkade en gammal konflikt vara löst, men också den överenskommelsen visade sig kunna spricka.
Ändå har OS behållit sin särskilda ställning. En Stanley Cup-serie ger ett lag flera chanser att rätta till ett misstag. I en olympisk kvartsfinal kan fyra års förväntningar försvinna på en felstuds. Det gör inte alltid turneringen till det mest rättvisande måttet på ett lands hockey, men det hjälper till att förklara varför den har producerat så många matcher som människor fortfarande kan återberätta byte för byte.
Antwerpen 1920: hockeyn kom före vinterspelen
Den första olympiska ishockeyturneringen spelades i Antwerpen i april 1920 och tillhörde sommar-OS. Vinterspelen fanns ännu inte. Sju nationer deltog i en sport vars internationella former fortfarande höll på att sätta sig.
Kanada representerades av Winnipeg Falcons, ett lag med starka rötter i den isländska immigrantmiljön. Flera av spelarna hade erfarenheter av ett samhälle där deras bakgrund inte alltid öppnade dörrar, men i Antwerpen visade de hur långt den kanadensiska hockeyn hade kommit. Kanada vann sina tre matcher och besegrade Sverige med 12–1. Einar Svenssons svenska mål blev det enda laget släppte in under turneringen.
Sveriges deltagande var ett pionjärarbete. Truppen bestod till stor del av bandyspelare som fick lära om, och den amerikanske filmregissören och hockeyentusiasten Raoul Le Mat spelade en viktig roll i introduktionen av sporten. Sverige blev fyra, bakom Kanada, USA och Tjeckoslovakien. Det märkliga spelsystemet gjorde det möjligt för tjeckoslovakerna att ta brons efter att ha gjort ett enda mål i hela turneringen: segermålet mot Sverige. .
Spelet skulle knappast ha förväxlats med dagens hockey. Rinken var smal och lagen använde en sjunde spelare, en så kallad rover, utöver de positioner vi känner igen. Men själva grundkonflikten var redan bekant: nordamerikanska spelare med större vana och högre tempo mot europeiska motståndare som försökte förstå hur avståndet skulle kunna hämtas in. .
Kanadas första imperium – och britterna som kom emellan
När de första vinterspelen arrangerades i Chamonix 1924 fanns hockeyn med. Kanada vann igen, liksom i Sankt Moritz 1928 och Lake Placid 1932. Det var inte fråga om att samla NHL:s främsta spelare. Kanada skickade amatörlag, ofta framgångsrika klubblag, som ändå hade ett betydande försprång gentemot omvärlden.
För svensk del kom den första olympiska hockeymedaljen 1928, då laget tog silver. Det var ett viktigt steg för en sport som bara några år tidigare hade varit ett experiment för svenska bandyspelare. Någon jämn internationell maktbalans var det fortfarande inte tal om, men fler länder började bygga verklig hockeyverksamhet omkring sina landslag.
Den stora störningen i den kanadensiska segerraden kom i Garmisch-Partenkirchen 1936. Storbritannien vann guldet efter en turnering där segern med 2–1 mot Kanada blev avgörande. Det var ingen final i modern mening; resultat följde med mellan gruppspelsomgångar. När britterna därefter klarade 0–0 mot USA hade de gjort tillräckligt för att säkra förstaplatsen.
Det brittiska laget var samtidigt ett mindre brittiskt hockeymirakel än medaljtabellen kan få det att låta som. Många spelare var födda i Storbritannien men hade vuxit upp och lärt sig sporten i Kanada. Målvakten Jimmy Foster blev central, och behörighets- och övergångsfrågor kring spelarna skapade strid redan före avgörandet. Kanada förlorade alltså mot en hockeykultur som till betydande del var dess egen. .
Andra världskriget satte sedan stopp för spelen 1940 och 1944. När hockeyn återkom 1948 vann Kanada, liksom 1952 med Edmonton Mercurys som representant. Där tog den första långa dominansen slut. Ingen kanadensisk herrspelare skulle få ett nytt OS-guld förrän ett halvt sekel senare.
Amatörfrågan: vem fick egentligen vara hockeyspelare?
För att förstå äldre OS-hockey måste man förstå hur mycket energi som lades på att avgöra vilka spelare som inte fick delta.
Den olympiska amatörideologin betraktade betald idrott med misstänksamhet, men verkligheten såg olika ut i olika länder. En nordamerikansk spelare kunde bli obehörig genom ett professionellt kontrakt, medan en östeuropeisk landslagsman kunde träna som heltidsidrottare och formellt vara anställd inom armén eller någon annan statlig organisation. Skillnaden på papperet var tydligare än skillnaden i träningsmängd.
Redan 1948 blev motsättningarna farsartade när två amerikanska organisationer gjorde anspråk på att skicka USA:s hockeylag. Två lag kom till Sankt Moritz. Konflikten mellan de amerikanska företrädarna, det internationella hockeyförbundet och den olympiska rörelsen blev så allvarlig att själva turneringens ställning hotades. Laget som faktiskt spelade fick inte någon officiell slutplacering i OS. .
Det här var ingen detalj vid sidan av sporten. Reglerna bestämde vilka länder som kunde använda sina främsta spelare, hur landslagen organiserades och vilka segrar som kunde kallas möten mellan världens bästa. När Kanada senare protesterade mot systemet fanns ett begripligt sportsligt argument bakom frustrationen, även om andra länder naturligtvis inte såg någon anledning att anpassa hela världshockeyn efter NHL.
Samtidigt vore det bekvämt att använda amatörfrågan som en universalförklaring till alla kanadensiska förluster. Den sovjetiska hockeyn utvecklade också ett spel som nordamerikanerna faktiskt hade något att lära av. Det blev omöjligt att blunda för under 1950-talet.
Sovjetunionen 1956: en ny sorts hockey tar över
Sovjetunionen vann OS-guld direkt vid sin debut i Cortina d’Ampezzo 1956. Laget gick obesegrat genom turneringen och avslutade med att slå Kanada med 2–0. Vsevolod Bobrov var den stora offensiva gestalten och Nikolaj Putjkov en viktig spelare i målet. .
Det var inledningen på ett maktskifte som förändrade sporten. Den sovjetiska hockeyn lade stor vikt vid passningsspel, skridskoåkning, rörelse utan puck och femmannasamarbete. Spelarna skulle kunna läsa varandra så snabbt att motståndaren alltid kom en aning för sent. Bakom utvecklingen fanns tränare som Arkadij Tjernysjov och Anatolij Tarasov, och så småningom Viktor Tichonov, vars landslag blev känt för både sin skicklighet och den hårda kontrollen över spelarnas liv.
I väst beskrevs Sovjet gärna som en maskin. Det var ett uttryck som fångade precisionen men ofta dolde individualiteten. Valerij Charlamov, Aleksandr Maltsev, Boris Michajlov och senare Sergej Makarov spelade inte som utbytbara delar. De var exceptionella hockeyspelare i ett system som gav dem enormt mycket gemensam träning, men som också ställde krav få NHL-stjärnor hade accepterat. .
OS gav den sovjetiska staten en internationell scen där idrottsliga resultat kunde användas som bevis på samhällssystemets styrka. Motståndarna kom därför att möta mer än ett bra hockeylag, åtminstone i tidningarnas och politikernas beskrivningar. För spelarna på isen var problemet mer handfast: det gick inte att jaga puck i sextio minuter och samtidigt räkna med att ha kraft kvar när målchansen äntligen kom.
USA 1960 – guldet som hamnade bakom ett större minne
Det amerikanska guldet i Squaw Valley 1960 har fått leva i skuggan av Lake Placid tjugo år senare. Det är synd, eftersom också detta var en stor prestation.
USA vann samtliga sju matcher. Målvakten Jack McCartan blev en nyckelspelare, liksom brödraparen Bill och Roger Christian samt Bill och Bob Cleary. I den sista matchen mot Tjeckoslovakien gjorde amerikanerna sex mål i tredje perioden och vann med 9–4. Det var USA:s första olympiska hockeyguld. .
Sovjetunionen återtog därefter kontrollen och vann i Innsbruck 1964 och Grenoble 1968. Sverige tog silver 1964, medan Kanada slutade fyra efter en omstridd tillämpning av skiljereglerna mellan lag på samma poäng. Den kanadensiska satsningen hade då fått en ny form genom prästen David Bauer, som byggde ett mer sammanhållet landslagsprogram i stället för att bara skicka ett klubblag. .
Tjeckoslovakien var under dessa år en av Sovjets viktigaste utmanare. Men kronologin spelar roll när man berättar om rivaliteten. OS i Grenoble avgjordes i februari 1968, före Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien i augusti. De berömda matcherna där hockeyn blev en särskilt laddad protest mot ockupationen hör framför allt hemma i VM-historien året därpå.
När Kanada stannade hemma – och Sverige gjorde detsamma
I början av 1970-talet gick konflikten om spelarnas behörighet inte längre att hålla inom mötesrummen. Kanada drog sig ur det internationella mästerskapsspelet och missade både OS 1972 och 1976. Landet ville kunna använda professionella spelare och ansåg att amatörsystemet gav framför allt Sovjetunionen orimliga fördelar. Återkomsten till VM kom först 1977. , .
Sverige avstod också från OS i Innsbruck 1976 i konflikten kring proffsreglerna. För svenska läsare är det lätt att tappa bort den turneringen mellan Sapporo och Lake Placid, men frånvaron säger något väsentligt om hur långt dåtidens OS stod från den självklara samlingsplats för världens bästa som många i dag önskar sig. .
Sovjet vann både 1972 och 1976. USA tog silver i Sapporo, Tjeckoslovakien silver i Innsbruck och Västtyskland ett uppmärksammat brons 1976.
Under tiden fick de allra största nordamerikanska och sovjetiska stjärnorna mötas i andra sammanhang, framför allt Summit Series 1972 och Canada Cup från 1976. OS hade prestigen och den världsomspännande publiken, men andra arrangemang kunde erbjuda spelare som den olympiska turneringen saknade.
Lake Placid 1980: miraklet behöver inga extra överdrifter
USA:s seger mot Sovjetunionen den 22 februari 1980 är en av idrottshistoriens mest återberättade matcher. Den verkliga historien är tillräckligt stark för att klara sig utan de förenklingar som har fastnat omkring den.
Herb Brooks hade byggt ett ungt amerikanskt lag med spelare från collegehockeyn. Sovjet kom med en internationellt meriterad trupp, och i en träningsmatch strax före OS hade amerikanerna förlorat med 3–10. Inne i turneringen hade USA däremot vuxit. En sen kvittering gav 2–2 mot Sverige, och segern med 7–3 mot Tjeckoslovakien visade att laget kunde göra mer än att kämpa respektabelt.
Mot Sovjet höll Jim Craig amerikanerna kvar i matchen. Mark Johnsons kvittering till 2–2 alldeles före den första periodpausen fick en betydelse som sträckte sig bortom resultattavlan: Viktor Tichonov bytte ut Vladislav Tretiak. Att ta av en av världens främsta målvakter efter en period blev ett beslut som följde honom resten av livet. Sovjet återtog ledningen, men Johnson kvitterade igen och Mike Eruzione sköt 4–3. .
Det återstod fortfarande omkring tio minuter. Just den delen av matchen försvinner lätt när allt klipps ner till segermålet och jublet. USA behövde försvara en ledning mot spelare som var vana att få motståndare att tappa både positioner och tålamod. När slutsignalen kom hade amerikanerna klarat det som på förhand sett nästan orimligt ut.
Kommentatorn Al Michaels avslutade med orden: ”Do you believe in miracles? Yes!” Matchen fick en politisk laddning långt utanför hockeyn. Sovjets invasion av Afghanistan låg nära i tiden, USA befann sig mitt i gisslankrisen i Iran och det amerikanska självförtroendet var skakat. Ett ungt landslag blev användbart som symbol för betydligt mer än en sportslig seger. .
Men matchen var ingen final, och USA hade ännu inte vunnit guldet. Medaljerna avgjordes i ett slutspel i serieform. Två dagar senare behövde amerikanerna också hantera Finland. Efter två perioder låg de under med 1–2, innan tre amerikanska mål vände matchen till 4–2 och säkrade förstaplatsen. .
Sovjet tog silver och Sverige brons. För den sovjetiska truppen var turneringen ett misslyckande som kom att överskugga mycket av det spelarna hade vunnit före och efter. Den amerikanska berättelsen har fått så stor spridning att motståndarnas perspektiv ofta reduceras till ett ansiktsuttryck på bänken. IIHF:s senare återblickar visar hur länge nederlaget fortsatte att bearbetas också där. .
1984–1992: den sovjetiska slutakten och Finlands genombrott
Sovjetunionen svarade på förlusten 1980 genom att vinna både Sarajevo 1984 och Calgary 1988. Under den senare delen av epoken fanns den berömda KLM-kedjan med Vladimir Krutov, Igor Larionov och Sergej Makarov, ofta tillsammans med backarna Vjatjeslav Fetisov och Aleksej Kasatonov. Kombinationen av individuell kvalitet och invant samspel gjorde dem till ett av hockeyhistoriens mest fruktade femmannablock.
Sverige tog brons både 1984 och 1988. Det var medaljer som bidrog till bilden av Tre Kronor som ett lag som ofta fanns nära toppen, men som ännu inte lyckades vinna just OS. Finland tog däremot ett större historiskt steg i Calgary genom sitt silver, landets första olympiska hockeymedalj. Den blev början på en medaljtradition som skulle fortsätta långt efter att Sovjetunionen hade försvunnit. .
När spelen arrangerades i Albertville 1992 hade Sovjetunionen upplösts. Flera av de tidigare sovjetrepublikerna tävlade under gemensam flagg som det förenade laget, i resultaten förkortat EUN. Hockeylaget vann finalen mot Kanada med 3–1.
Det är därför missvisande att utan förklaring lägga alla dessa guld i en enda rysk hög. Sovjetunionen, det förenade laget och senare ryska deltagarformer hade olika politisk och organisatorisk innebörd, även när det fanns tydliga hockeymässiga samband mellan dem. .
Lillehammer 1994: Forsbergs hand, Salos kropp och ett helt lands lättnad
Att Lillehammer kom bara två år efter Albertville berodde på omläggningen som skilde vinter- och sommarspelen åt. För Sverige blev det en lycklig kalenderförändring.
Laget förenade etablerade namn som Håkan Loob, Mats Näslund och Tomas Jonsson med yngre spelare som Peter Forsberg och Tommy Salo. Charles Berglund var lagkapten och Curt Lundmark förbundskapten. Det var ingen samling glada amatörer; flera spelare var fullblodsproffs i europeisk hockey och andra hade betydande NHL-erfarenhet. Däremot gjorde NHL ännu inget gemensamt OS-uppehåll. .
I finalen mot Kanada blev marginalerna små. Magnus Svenssons kvittering till 2–2 höll den svenska gulddrömmen vid liv, och efter förlängningen väntade straffar. Forsbergs avgörande försök blev ett av de mest berömda tekniska numren i svensk idrott, men dess styrka låg lika mycket i tajmingen som i själva finten. Han fick Hirsch att följa med och skapade precis det avstånd som behövdes för att föra in pucken med en hand på klubban. .
Sedan kom Kariya mot Salo. Räddningen var mindre lämpad för en instruktionsbok än Forsbergs mål: en målvakt som gjorde allt han kunde för att täcka den sista vägen in. Den var också den sista nödvändiga handlingen innan Sverige faktiskt var olympisk mästare.
Att Salo i efterhand så ofta har kopplats till ett annat OS, och en helt annan puck, gör det extra viktigt att låta 1994 stå kvar på egna ben. Han var avgörande för Sveriges första guld. Det förändras inte av vad som hände åtta år senare. .
Nagano 1998: världsstjärnorna anländer – och Hašek stoppar dem
Nagano förändrade herrarnas OS-hockey genom att NHL för första gången gjorde ett gemensamt uppehåll för turneringen. Enskilda spelare med NHL-anknytning hade kunnat delta tidigare, men nu öppnades dörren på ett helt annat sätt. Länderna kunde samla sina stora stjärnor mitt under säsongen.
Det borde ha gynnat de bredaste hockeynationerna. I stället vann Tjeckien, med Dominik Hašek som turneringens centrala gestalt. Laget besegrade USA med 4–1 i kvartsfinalen och tog sedan Kanada till straffar efter 1–1 i semifinalen. Robert Reichel gjorde mål för Tjeckien; Hašek stoppade samtliga fem kanadensiska försök. I finalen mot Ryssland räckte Petr Svobodas mål till 1–0. .
Hašeks målvaktsspel såg ofta ut som en nödlösning som ingen annan hade hunnit tänka ut. Han vek kroppen åt oväntade håll, föll, vred sig och fick ändå fram något mellan pucken och målet. Att kalla det tur var bekvämt för den som nyss hade blivit rånad på ett mål, men svårt att upprätthålla när samma sak upprepades genom en hel turnering.
Kanadas sorti skapade också en av OS-hockeyns mest långlivade uttagningsdiskussioner. Wayne Gretzky användes inte i straffläggningen. Att ha historiens mest produktive NHL-spelare på bänken medan gulddrömmen rann bort var en bild som krävde förklaringar, även om Gretzkys storhet som spelare naturligtvis inte automatiskt gjorde honom till den bäste straffskytten. .
För Tjeckien blev guldet ett nationellt minne av samma dignitet som Lillehammer blev för Sverige. Lagets framgång gav också den nya NHL-eran en nyttig första läxa: en turnering med världens bästa spelare behöver fortfarande vinnas av ett fungerande lag. .
Damernas premiär: en väntan på 78 år
Nagano var minst lika betydelsefullt av ett annat skäl. För första gången fick kvinnor spela olympisk ishockey.
Det hade gått 78 år sedan herrarnas premiär. Damhockeyn var inte ny, och det första officiella världsmästerskapet hade spelats 1990, men det olympiska erkännandet kom sent. Sex lag deltog 1998, och USA vann finalen mot Kanada med 3–1. Finland tog brons. .
Cammi Granato, USA:s lagkapten, blev en av de mest betydelsefulla gestalterna i sportens utveckling. Hennes generation behövde både spela på hög nivå och övertyga omvärlden om att nivån förtjänade en större scen. OS gav en synlighet som få andra turneringar kunde erbjuda. .
Kanada svarade med att vinna de fyra följande olympiska turneringarna. Hayley Wickenheiser fanns med genom hela den sviten, efter silvret 1998. Hennes fem olympiska medaljer blev ett mått på både individuell uthållighet och kanadensisk kontinuitet. .
Rivaliteten mellan Kanada och USA blev snabbt damhockeyns viktigaste återkommande berättelse. Den skapade stora matcher och igenkännbara profiler, men visade också hur ojämnt resurserna var fördelade. De andra nationernas uppgift var att försöka störa en ordning som de nordamerikanska lagen hade goda förutsättningar att försvara.
Salt Lake City 2002: en svensk katastrof och två olika kanadensiska guld
Tre Kronors kvartsfinal mot Belarus 2002 är en av de svenska matcher som nästan har förlorat sitt händelseförlopp i efterhand. Kvar finns framför allt Vladimir Kopats skott från långt håll och pucken som tog sig förbi Tommy Salo.
Belarus vann med 4–3. Men ett sådant resultat uppstår inte enbart genom det sista misstaget. Sverige hade inte fått kontroll över matchen på det sätt som favoritskapet förutsatte, och Andrej Mezin i det belarusiska målet gav sitt lag chansen att stå emot. Att hela nederlaget kom att läggas på Salo blev en kraftig förenkling av sextio minuters hockey. .
Kanada hade ett annat sorts tryck på sig. Herrlandslaget hade inte vunnit OS sedan 1952. I finalen mot USA kom befrielsen genom 5–2, med Joe Sakic och Jarome Iginla som tvåmålsskyttar. Sakic gjorde dessutom två assist och levererade en av de stora kanadensiska finalinsatserna. .
Mario Lemieux bidrog till ett av matchens mest eleganta ögonblick genom att inte röra pucken. Han släppte fram passningen mellan benen till Paul Kariya, som kunde göra mål. I en sport där fart och kraft gärna får beskriva storhet var det ett litet mästerverk i speluppfattning. .
Kanadas damer vann också, med 3–2 mot USA. Sverige tog sitt första damhockeybrons, med den 16-åriga Kim Martin som en av turneringens stora svenska upptäckter. Det gav Damkronorna en olympisk framgång flera år innan den match som skulle göra dem till ett nationellt samtalsämne. .
Turin 2006: Sveriges dubbla finalvecka
Herrfinalen mellan Sverige och Finland i Turin var laddad långt innan pucken släpptes. Finland hade spelat övertygande hockey genom turneringen, med Antero Niittymäki i målet och en stark offensiv kring bland andra Saku Koivu och Teemu Selänne. Sverige hade ett erfaret lag där flera av de största spelarna närmade sig slutet av sina möjligheter att vinna OS tillsammans.
Vid 2–2 inför tredje perioden behövdes bara tio sekunder. Peter Forsberg och Mats Sundin deltog i uppbyggnaden, Nicklas Lidström avslutade och Sverige ledde med 3–2. Det blev också slutresultatet. Henrik Lundqvist och det svenska försvarsspelet klarade resten. .
För Finland blev det ännu ett silver att försöka förlika sig med. Koivus trasiga klubba i inledningen av tredje perioden fick en särskild plats i efterdiskussionen, men nederlaget var större än en utrustningsdetalj. Finland hade ett lag som kunde ha vunnit hela turneringen och föll mot den granne som gör sådana förluster extra svårsmälta. .
Sveriges turnering hade också en kontroversiell sida. Förlusten mot Slovakien i gruppspelet gav en mer gynnsam väg genom slutspelet och väckte misstankar om att Sverige inte hade gjort allt för att vinna. Frågan fick nytt liv genom uttalanden i en dokumentär flera år senare. IIHF begärde förklaringar men avslutade ärendet efter de svenska svaren. Misstankarna tillhör historien; någon fastslagen svensk läggmatch gör det inte. , .
Senare samma år vann Sverige också VM. Det var första gången ett herrlandslag vann både OS och ett separat spelat VM under samma kalenderår. Distinktionen behövs eftersom äldre olympiska turneringar också kunde räknas som världsmästerskap. .
Damkronorna bryter den nordamerikanska ordningen
Damernas semifinal mot USA var på sitt sätt en ännu större svensk överraskning. Amerikanerna gick fram till 2–0, men Maria Rooth gjorde två mål och Kim Martin höll Sverige kvar med ett målvaktsspel som tålde det amerikanska trycket. Martin stoppade 37 av 39 skott under spelet före straffavgörandet.
Där gjorde Pernilla Winberg och Rooth mål, medan amerikanerna inte lyckades överlista Martin. Sverige vann med 3–2 efter straffar och hade slagit sönder den final som nästan alla tagit för given. .
Kanada vann sedan finalen med 4–1, men den svenska silvermedaljen förändrade ändå hur Damkronorna uppfattades hemma. Spelare som länge hade arbetat i en betydligt mindre offentlighet fick plötsligt ansikten och berättelser för en bred publik. För Sverige blev Turin en ovanlig hockeyvecka: två finaler, två medaljer och två landslag som nådde fram till människor som annars inte följde deras vardag. .
Vancouver 2010: när Kanada inte hade råd att förlora
Ett hemma-OS i Kanada gör hockeyturneringen till något mer än en programpunkt. Herrlandslaget bar en förväntan som inte gick att resonera bort med att motståndarna också var bra.
Finalen mot USA såg ut att gå kanadensarnas väg, men Zach Parise kvitterade till 2–2 med 25 sekunder kvar av ordinarie tid. Det var ett av de där målen som förändrar ljudet i en arena innan någon riktigt hinner förstå vad som hänt.
I förlängningen fick Sidney Crosby pucken av Jarome Iginla och sköt mellan benen på Ryan Miller efter 7.40. Kanada vann med 3–2. Crosby hade redan blivit en superstjärna, men det här målet gav honom en plats i den kanadensiska idrottshistorien som ingen vanlig NHL-säsong kunde ha ordnat på samma sätt. .
På damsidan vann Kanada finalen mot USA med 2–0. Båda målen gjordes av 18-åriga Marie-Philip Poulin. Det var början på en olympisk vana som amerikanerna skulle få många skäl att ogilla. .
Sotji 2014: kanadensisk kontroll, svensk medicinstrid och finländskt avsked
Kanadas herrguld 2014 var mindre dramatiskt än Vancouver, men imponerande på ett annat sätt. Laget släppte in tre mål på hela turneringen och besegrade Sverige med 3–0 i finalen. Carey Price och det kanadensiska försvarsspelet lämnade mycket lite åt tillfälligheterna. .
Sveriges finalförberedelser stördes svårt när Nicklas Bäckström stoppades efter ett dopningsprov med en för hög halt pseudoefedrin, ett ämne i den medicin han använde. Affären skapade både ilska och förvirring: vad hade läkaren sagt, vad hade spelaren förstått och varför kom beskedet så nära finalen?
Det slutliga juridiska utfallet behöver beskrivas noggrant. Uppgörelsen i idrottens skiljedomstol CAS 2015 innebar en reprimand för regelöverträdelsen. Samtidigt klargjorde parterna att inget tydde på att Bäckström avsett att höja sin prestationsförmåga, att han tagit läkemedlet av medicinska skäl och att han hade följt lagläkarens uttryckliga råd. Han fick sin silvermedalj. Att skriva att han antingen ”fuskade” eller blev helt friad blir därför fel åt varsitt håll. .
Finland tog brons genom att besegra USA med 5–0. Teemu Selänne gjorde två mål i bronsmatchen och avslutade sin olympiska karriär med ännu en medalj. Vid 43 års ålder utsågs han till turneringens mest värdefulle spelare. Hans 43 olympiska poäng är herrarnas rekord. .
Poulin gör det igen
Damfinalen blev turneringens stora drama. USA ledde med 2–0 sent i tredje perioden. Brianne Jenner reducerade, ett amerikanskt försök mot tom kanadensisk bur träffade stolpen och Poulin kvitterade med 55 sekunder kvar. I förlängningen gjorde hon sedan 3–2 efter 8.10.
För USA var det ett guld som hade varit nära nog att kännas verkligt. För Kanada blev det ännu ett exempel på att Poulin tycktes hitta fram när matchen hade nått sin mest obarmhärtiga punkt. .
Hockeymatcher avgörs inte av ödet, men det är lätt att förstå varför amerikanerna kunde ha misstänkt något åt det hållet just den kvällen.
Pyeongchang 2018: NHL stannar hemma och Tyskland når final
Efter fem raka OS med gemensamt NHL-uppehåll försvann ligans spelare från turneringen 2018. Konflikten handlade bland annat om kostnader, avbrottet i säsongen och vad NHL fick tillbaka för att låna ut sina största namn. Spelarfacket kritiserade beslutet. .
Det förändrade förutsättningarna, men gjorde inte matcherna betydelselösa för dem som faktiskt var där. Tyskland slog ut Sverige efter förlängning i kvartsfinalen och besegrade därefter Kanada. Under Marco Sturm hade laget nått en final som mycket få hade föreställt sig.
Där ledde tyskarna med 3–2 mot laget som tävlade som olympiska idrottare från Ryssland, OAR. De hade dessutom numerärt överläge i slutskedet. Ändå lyckades Nikita Gusev kvittera med 56 sekunder kvar. Kirill Kaprizov avgjorde sedan i förlängningen, 4–3. Tyskland fick silver efter att ha varit smärtsamt nära guld. .
Beteckningen OAR hade sin bakgrund i dopningsskandalen kring rysk idrott. Den ska inte blandas ihop med de senare begränsningarna efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Samma nations spelare har förekommit under olika olympiska namn av olika skäl, och det är en del av historien som kräver mer precision än en flagga i en resultatlista. .
Amerikansk revansch och ett koreanskt lag med politiskt uppdrag
USA:s damer bröt Kanadas guldsvit genom att vinna finalen med 3–2 efter straffar. Monique Lamoureux-Morando kvitterade under spelet, hennes tvillingsyster Jocelyne Lamoureux-Davidson gjorde den avgörande amerikanska straffen och målvakten Maddie Rooney stoppade Meghan Agostas sista försök. .
Guldet kom året efter att amerikanska landslagsspelare hotat att bojkotta VM i en konflikt om ersättningar och villkor. Framgången på isen hade alltså föregåtts av en kamp om hur deras arbete skulle värderas. .
Värdlandet fick samtidigt en annan sorts hockeyberättelse när Syd- och Nordkorea ställde upp med ett gemensamt damlag. Det blev en stark politisk symbol, men beslutet hade sportsliga konsekvenser för spelare och tränare som redan hade förberett sig länge. Tolv nordkoreanska spelare lades till sent i processen. Förbundskaptenen Sarah Murray behövde hantera språk, roller och lagkemi samtidigt som laget bar ett diplomatiskt uppdrag det inte självt hade beställt. .
Peking 2022: Finland får sitt guld
NHL-spelarna skulle återvända 2022, men pandemin och dess följder för ligans spelschema stoppade deltagandet. Turneringen genomfördes i en olympisk miljö präglad av smittskydd och isolering. .
Finland vann sitt första herrguld genom att besegra ROC med 2–1 i finalen. Ville Pokka kvitterade det ryska ledningsmålet och Hannes Björninen styrde in segermålet tidigt i tredje perioden. Jukka Jalonens lag höll därefter fast vid den struktur som hade burit Finland genom turneringen. .
För finsk hockey kom guldet efter decennier av medaljer, starka lag och matcher där någon annan hade fått sista ordet. Att NHL saknades förändrar vilka spelare Finland besegrade, men inte betydelsen av att landslaget för första gången stod överst på den olympiska prispallen.
Slovakien tog sitt första OS-brons genom 4–0 mot Sverige. Juraj Slafkovský blev en av turneringens stora upplevelser, medan den svenske resan slutade strax utanför medaljerna. .
På damsidan vann Kanada finalen mot USA med 3–2. Poulin gjorde två mål, och Sarah Nurse satte turneringsrekord med 18 poäng. Den kanadensiska offensiven hade både bredden och de etablerade avgörarna. .
Milano Cortina 2026: två amerikanska förlängningsguld
År 2026 var NHL-spelarna tillbaka efter tolv års frånvaro. Avtalet mellan de berörda organisationerna återställde en av OS-hockeyns viktigaste förutsättningar: de stora NHL-nationerna kunde åter samla sina stjärnor. .
Sverige åkte ut i kvartsfinal mot USA, 1–2 efter förlängning, där Quinn Hughes avgjorde. I finalen mot Kanada var det i stället brodern Jack som fick den sista och största rollen. .
Kanada skapade betydligt fler skott i finalen, men Connor Hellebuyck stoppade 41 av 42. Matt Boldy gav USA ledningen, Cale Makar kvitterade och efter 1.41 av förlängningen gjorde Jack Hughes 2–1. USA hade tagit sitt tredje herrguld, efter 1960 och 1980. Det var ett annat slags lag än collegegenerationerna bakom de äldre segrarna, men beroendet av en målvakt i exceptionell form var välbekant. .
Kanada saknade den skadade Sidney Crosby i finalen. Finland tog brons genom 6–1 mot Slovakien. , .
Även damfinalen slutade 2–1 till USA efter förlängning mot Kanada. Kristin O’Neill gav Kanada ledningen, Hilary Knight kvitterade med 2.04 kvar av tredje perioden och Megan Keller avgjorde efter 4.07 av förlängningen. USA vann därmed sitt tredje damguld. .
Sverige nådde semifinal på damsidan för första gången sedan 2014, men förlorade där mot USA med 0–5. Bronsmatchen mot Schweiz blev desto jämnare. Alina Müller avgjorde till 2–1 i förlängningen och lämnade Damkronorna på fjärde plats. , .
Ryssland och Belarus saknades. Begränsningarna kring deras deltagande innebar att NHL:s återkomst inte automatiskt gjorde turneringen till ett fullständigt möte mellan alla ledande hockeynationer. OS-hockeyn hade åter fått sina största ligastjärnor, men världspolitiken hade inte lämnat arenan. .
Medaljerna berättar en historia – men inte hela
Kanada har vunnit flest olympiska herrguld, nio. Sovjetunionen vann sju och USA har efter 2026 tre. Sverige har två, båda vunna mot Kanada eller Finland i matcher som fortfarande tillhör de mest sedda och återberättade i svensk idrott.
Men medaljer från olika epoker är inte helt jämförbara. Turneringar har spelats med och utan NHL-spelare, med olika amatörregler, under bojkotter och med skiftande slutspelsformat. Äldre mästare kunde koras genom seriespel; de behövde inte vinna en särskild final. Därför finns ingen historisk finalmatch att leta upp för varje olympiskt guld.
Här är medaljfördelningen genom samtliga herrturneringar. De historiska lagbeteckningarna behålls för att skilja Sovjetunionen från senare deltagarformer. Äldre resultat återfinns i och ; 2026 års resultat länkas i avsnittet ovan.
| År | Guld | Silver | Brons |
|---|---|---|---|
| 1920 | Kanada | USA | Tjeckoslovakien |
| 1924 | Kanada | USA | Storbritannien |
| 1928 | Kanada | Sverige | Schweiz |
| 1932 | Kanada | USA | Tyskland |
| 1936 | Storbritannien | Kanada | USA |
| 1948 | Kanada | Tjeckoslovakien | Schweiz |
| 1952 | Kanada | USA | Sverige |
| 1956 | Sovjetunionen | USA | Kanada |
| 1960 | USA | Kanada | Sovjetunionen |
| 1964 | Sovjetunionen | Sverige | Tjeckoslovakien |
| 1968 | Sovjetunionen | Tjeckoslovakien | Kanada |
| 1972 | Sovjetunionen | USA | Tjeckoslovakien |
| 1976 | Sovjetunionen | Tjeckoslovakien | Västtyskland |
| 1980 | USA | Sovjetunionen | Sverige |
| 1984 | Sovjetunionen | Tjeckoslovakien | Sverige |
| 1988 | Sovjetunionen | Finland | Sverige |
| 1992 | Förenade laget, EUN | Kanada | Tjeckoslovakien |
| 1994 | Sverige | Kanada | Finland |
| 1998 | Tjeckien | Ryssland | Finland |
| 2002 | Kanada | USA | Ryssland |
| 2006 | Sverige | Finland | Tjeckien |
| 2010 | Kanada | USA | Finland |
| 2014 | Kanada | Sverige | Finland |
| 2018 | Olympiska idrottare från Ryssland, OAR | Tyskland | Kanada |
| 2022 | ROC | Finland | Slovakien |
| 2026 | USA | Kanada | Finland |
Damernas åtta turneringar har gett fem kanadensiska och tre amerikanska guld. Sveriges finalplats 2006 är fortfarande det enda tillfället då något annat land har brutit den nordamerikanska dominansen över finalplatserna.
| År | Guld | Silver | Brons | Final |
|---|---|---|---|---|
| 1998 | USA | Kanada | Finland | 3–1 |
| 2002 | Kanada | USA | Sverige | 3–2 |
| 2006 | Kanada | Sverige | USA | 4–1 |
| 2010 | Kanada | USA | Finland | 2–0 |
| 2014 | Kanada | USA | Schweiz | 3–2 efter förlängning |
| 2018 | USA | Kanada | Finland | 3–2 efter straffar |
| 2022 | Kanada | USA | Finland | 3–2 |
| 2026 | USA | Kanada | Schweiz | 2–1 efter förlängning |
Varför de här matcherna fortsätter att leva
OS-hockeyns historia innehåller många invändningar mot dess egen storhet. Världens bästa har inte alltid varit med. Regelverken har ibland varit orimliga. Politiska beslut har påverkat startfältet, och spelare har fått bära konflikter som de inte själva kunnat lösa.
Ändå säger det något om turneringens kraft att så många av hockeyns mest bestående minnen kommer just härifrån. De tillhör inte bara segrarna. Kanada minns Hašek 1998, Finland minns Lidströms skott 2006 och de amerikanska damerna minns stolpen i Sotji. För svensk del finns både Forsbergs straff och Kopats långskott, ibland nästan sida vid sida i samma supporters minne.
När matcherna ses om efter många år blir det också möjligt att upptäcka det som den första chocken eller glädjen dolde. Passningen före målet, målvaktsräddningen som hindrade matchen från att avgöras tidigare, spelaren som vann pucken och aldrig kom med på frimärket. Där finns skälet att återvända till hela matcherna, inte bara till de sekunder som blev berömda.
Se matcherna och ögonblicken på YouTube
Här finns både längre matcher och kortare klipp att börja med. Tillgängligheten kan variera mellan länder.
- . Se hur mycket arbete som återstår efter det amerikanska segermålet.
- . Tio sekunder som räcker för att följa hela kedjan från periodstart till guldmål.
- . Den bästa vägen tillbaka till Kim Martins och Maria Rooths stora eftermiddag.
- . Parises sena kvittering och Crosbys svar i förlängningen hör ihop.
- . USA:s första herrguld sedan Lake Placid.
- . Ett individuellt skickligt avslut på ännu en jämn final mellan USA och Kanada.
- . En påminnelse om hur lite som kan skilja en historisk medalj från en fjärdeplats.