När Alexander Ovetjkin gjorde sitt 895:e grundseriemål den 6 april 2025 satt Wayne Gretzky på läktaren. Rekordet som hade följt med honom sedan karriärens slut tillhörde nu någon annan. Ovetjkin hade fått pucken i sitt välbekanta område i vänstra tekningscirkeln och skjutit förbi Islanders målvakt Ilja Sorokin. Motståndarna hade vetat ungefär varifrån avslutet skulle komma. Det hade de vetat i många år. Ändå hade ingen lyckats hindra honom från att till sist nå förbi Gretzky.
Scenen säger en del om den liga NHL har blivit. En rysk målskytt i Washington passerade en kanadensisk nationalhjälte inför en amerikansk publik, medan hockeymänniskor från Stockholm till Edmonton jämförde spelare, målvakter och epoker. Diskussionen började naturligtvis inte vid slutsignalen. Den hade pågått i flera år och kommer att fortsätta långt efter att båda spelarnas klubbor har hamnat på museum.
NHL lever av den sortens samtal. Vilken spelare var egentligen bäst? Vilket mästarlag skulle klara sig mot ett annat? Hur mycket lättare var det att göra mål på 1980-talet, och hur mycket svårare var det att vara liten och skicklig när motståndaren fick haka sig med genom mittzonen?
För att kunna diskutera svaren behöver man förstå hur ligan har förändrats. NHL grundades inte som ett färdigt världsomspännande hockeyprojekt. Den växte fram ur en konflikt mellan kanadensiska klubbägare, överlevde ekonomiska kriser och konkurrerande ligor och tillbringade ett kvartssekel med bara sex lag. Därefter följde expansionen, européerna, Gretzky, de stora arbetsmarknadskonflikterna och en utveckling där spelarnas skicklighet och klubbarnas affärsvärden har nått nivåer som grundarna knappast hade kunnat föreställa sig.
Svenskarna har varit en betydande del av den förändringen. Först som undantag, sedan som eftertraktade förstärkningar och så småningom som spelarna man byggde hela lag kring.
En liga föds ur ett bråk
Den 26 november 1917 bildades National Hockey League i Montréal. Bakom det högtidliga namnet fanns ett ganska jordnära problem: flera klubbägare i den befintliga ligan NHA hade fått nog av Torontos ägare Eddie Livingstone. Konflikterna gällde bland annat spelarfrågor och hur verksamheten skulle skötas. Lösningen blev att lägga den gamla ligans verksamhet åt sidan och organisera en ny, där Livingstone inte fick samma plats.
NHL:s ursprung handlar alltså lika mycket om makt över professionell hockey som om ambitionen att utveckla själva spelet. Det är ett återkommande tema i ligans historia. Ägarna behöver varandra för att kunna erbjuda en attraktiv tävling, men de är samtidigt konkurrenter om spelare, publik och inflytande.
När de första matcherna spelades den 19 december 1917 deltog Montréal Canadiens, Montréal Wanderers, Ottawa Senators och ett lag från Toronto. Québec fanns med i bildandet men kom inte till spel den första säsongen. Att säga att NHL började med ”Original Six” är därför fel, även om uttrycket har blivit så starkt att det ibland låter som ligans födelseattest.
Hockeyn var redan etablerad i Kanada, och Stanley Cup var äldre än ligan som skulle göra pokalen världsberömd. Lord Stanley hade skänkt trofén 1892; den delades ut första gången året därpå. Ursprungligen var den ett vandringspris som olika kanadensiska mästarlag kunde utmana om. Först efter att konkurrerande västliga proffsligor försvunnit blev Stanley Cup från säsongen 1926–27 i praktiken NHL:s egen mästartrofé.
Det är därför mästarhistoriken ibland kräver en fotnot. Montréal Canadiens brukar anges ha 24 Stanley Cup-titlar, men den första kom 1916, innan NHL existerade. Och när det ursprungliga Ottawa Senators vann fyra gånger under 1920-talet var det en annan organisation än den klubb som började spela under samma namn 1992. Namnet och staden förbinder historierna; verksamheten är inte densamma.
Ligan tog sig tidigt över gränsen. Boston Bruins anslöt 1924, och under 1920-talet etablerades också lag i bland annat New York, Chicago och Detroit. Därmed blev NHL en nordamerikansk liga, men vägen framåt var långt ifrån rak. Klubbar försvann och flyttade, och den ekonomiska depressionen gjorde det svårt att hålla verksamheter vid liv.
Samtidigt gav radion hockeyn ett räckviddslyft som inte ska underskattas. Människor behövde inte längre bo nära en NHL-arena för att följa ett lag. Matcherna blev gemensamma berättelser, återkommande röster och familjevanor. Televisionen skulle senare förstärka den ställningen.
Original Six: stora spelare i en liten värld
Från 1942 till expansionen 1967 bestod NHL av Montréal Canadiens, Toronto Maple Leafs, Boston Bruins, Detroit Red Wings, Chicago Black Hawks och New York Rangers. Det är dessa klubbar som kallas Original Six.
Sex lag skapade en särskild sorts närhet. Motståndarna kände varandras styrkor, svagheter och mindre sympatiska vanor. Rivaliteter behövde inte marknadsföras fram inför varje match; lagen hade ofta ett färskt skäl att ogilla varandra redan när de kom till arenan.
Det begränsade antalet platser gjorde också konkurrensen om en NHL-karriär hård. Många mycket bra spelare tillbringade stora delar av yrkeslivet utanför ligan. Samtidigt hade klubbarna ett starkt grepp om spelarnas rättigheter, vilket gjorde arbetsmarknaden helt annorlunda än dagens. Nostalgiska bilder av sex klassiska tröjor berättar inte särskilt mycket om hur svårt det kunde vara för en spelare att påverka sin egen situation.
På isen växte några av hockeyns mest bestående gestalter fram. Maurice ”Rocket” Richard gav Montréal en målskytt vars betydelse sträckte sig långt utanför sporten. Gordie Howe blev Detroits stora centralfigur, en spelare som förenade poängproduktion med fysisk auktoritet och en nästan orimligt lång karriär.
Howe vann både poängligan och priset som ligans mest värdefulle spelare sex gånger. Hans NHL-karriär började 1946 och avslutades först 1980, efter ett mellanspel i WHA. De 801 grundseriemålen visar målskytten. De säger mindre om hur motståndarna behövde förhålla sig till honom varje gång pucken gick ner mot sargen.
Montréals lag från andra halvan av 1950-talet satte ett mästerskapsrekord som fortfarande definierar ordet dynasti: fem raka Stanley Cup, 1956–1960. Maurice Richard, Jean Béliveau, Henri Richard, Doug Harvey och Jacques Plante gav tränaren Toe Blake en kombination av spets och bredd som ingen konkurrent kunde matcha över tid.
Det var ett lag där många av hockeyns mest krävande uppgifter hade en exceptionell lösning. Béliveau kunde bära spelet som center, Harvey styra det från backplats och Plante ge laget trygghet bakom dem. När en motståndare lyckades bromsa en del av maskineriet fanns nästa problem kvar.
Men den slutna ligan hade också tydliga gränser för vilka som fick tillträde och på vilka villkor. När Willie O’Ree debuterade för Boston 1958 blev han NHL:s första svarta spelare. Hans karriär hör till hockeyhistorien både för genombrottet och för den rasism han mötte.
Även spelarnas försök att organisera sig mötte motstånd. Ett tidigt fackligt initiativ kring bland andra Ted Lindsay 1957 misslyckades. Först 1967 etablerades NHLPA, spelarfacket som med tiden skulle bli ägarnas nödvändiga motpart i nästan varje större fråga om ligans villkor. ,
1967 öppnades dörren – och på 1970-talet gick det inte att stänga den igen
Expansionen 1967 fördubblade NHL. Philadelphia Flyers, Pittsburgh Penguins, St. Louis Blues, Los Angeles Kings, Minnesota North Stars och California Seals tillkom.
Förändringen var enorm, men tävlingsupplägget var inte utformat för att omedelbart kasta alla nykomlingar mot de etablerade lagen på lika villkor. De nya klubbarna placerades tillsammans i en division, vilket garanterade att ett expansionslag skulle nå Stanley Cup-final. St. Louis tog den platsen tre år i följd, men skillnaden mot de starkaste äldre organisationerna var fortfarande stor.
Det nya NHL skapade fler arbetstillfällen och fler sätt att vinna. Philadelphia blev under 1970-talet känt för sin hårdhet och sitt öknamn Broad Street Bullies. Samtidigt är det missvisande att beskriva Flyers mästarlag som ett gäng slagskämpar som råkade ha klubbor med sig. Bobby Clarke var en framstående center och Bernie Parent en avgörande målvakt. Titlarna 1974 och 1975 krävde hockeykvalitet, även om lagets fysiska metoder kom att dominera eftervärldens bild.
I Boston förändrade Bobby Orr förväntningarna på en back. Han nöjde sig inte med att starta anfallen; han kunde vara deras främsta kraft hela vägen. Skridskoåkningen gjorde att han hann delta offensivt och ändå komma tillbaka till situationer där andra backar skulle ha varit bortspelade.
Orr vann Norris Trophy som bästa back åtta gånger och blev poängligavinnare 1970 och 1975. Under Bostons mästarår 1970 och 1972 utsågs han dessutom till slutspelets mest värdefulle spelare. Hans mest kända mål, det som avgjorde finalen 1970, fångades i bilden där han flyger genom luften efter avslutet. Fotot är berömt nog att nästan skymma det större avtrycket: han ändrade vad en back kunde tillåtas vara. ,
NHL fick samtidigt en konkurrent som tog sig friheter den äldre ligan helst hade sluppit. WHA startade 1972, erbjöd stora kontrakt och värvade etablerade namn. Bobby Hulls flytt till Winnipeg var den tydligaste markeringen.
WHA blev också en viktig väg in för européer. För svenska spelare innebar konkurrensen att fler klubbar faktiskt behövde leta efter kompetens utanför de gamla nordamerikanska nätverken. När WHA upphörde 1979 togs Edmonton Oilers, Winnipeg Jets, Québec Nordiques och New England Whalers, som blev Hartford Whalers, in i NHL.
Edmonton hade då en ung spelare som snart skulle göra diskussionen om ligans maktbalans ganska enkel.
Från Montréal till Islanders och Gretzkys Edmonton
Innan Edmonton tog över hann Montréal bygga ännu ett historiskt mästarlag. Canadiens vann fyra raka titlar 1976–1979 med Guy Lafleur som offensiv huvudperson och en backuppsättning där Larry Robinson, Serge Savard och Guy Lapointe gav laget en ovanlig kontroll över matcherna.
Lafleur kunde få ett anfall att se spontant ut även när det kom ur en välordnad lagstruktur. Montréal hade råd med hans frihet eftersom det fanns så mycket kunnande omkring honom. Det är en viktig skillnad mellan ett lag med en stor artist och ett riktigt stort lag: i det senare gör omgivningen det möjligt för artisten att vara avgörande oftare.
New York Islanders tog därefter fyra raka Stanley Cup, 1980–1983. General managern Bill Torrey och tränaren Al Arbour hade byggt kring bland andra Denis Potvin, Bryan Trottier, Mike Bossy och Billy Smith. Värvningen av Butch Goring inför det första mästerskapet gav ytterligare tyngd åt centersidan.
Islanders är en påminnelse om att mästarlag inte alltid byggs genom att den bästa tillgängliga spelaren staplas ovanpå nästa. Roller måste passa ihop. Bossys avslut, Trottiers kompletta centerspel och Potvins förmåga att styra från blålinjen gjorde varandra mer värdefulla. I det laget blev också Anders Kallur och Stefan Persson historiska svenska mästare.
När Edmonton slog Islanders i finalen 1984 började en ny period. Oilers vann 1984, 1985, 1987 och 1988 med Wayne Gretzky, Mark Messier, Jari Kurri, Paul Coffey och Grant Fuhr bland huvudpersonerna. En femte titel kom 1990, efter att Gretzky lämnat klubben.
Gretzkys storhet är svår att beskriva utan siffror, men siffrorna behöver läsas ordentligt. Han gjorde 92 mål 1981–82 och 215 poäng 1985–86. Karriären slutade på 2 857 grundseriepoäng, varav 1 963 var assist. Om man tar bort samtliga hans mål återstår fortfarande en poängsumma som i sig hör hemma ovanför alla andra spelares karriärnoteringar.
Det var inte en spelare som vann varje situation genom att vara starkast eller snabbast. Han såg hur nästa situation skulle uppstå och kunde placera pucken där innan försvararna hade hunnit enas om problemet. Området bakom motståndarmålet blev särskilt förknippat med honom eftersom han därifrån kunde tvinga både målvakt och försvar att välja vad de skulle bevaka.
Edmontons hockey var offensiv och risktagande, men bilden av 1980-talet som ett årtionde utan försvar blir för enkel. Oilers kunde spela på ett sätt som andra lag inte hade personal för. En misslyckad offensiv aktion var en annan risk när Coffey kunde åka tillbaka och Gretzky ofta hade sett nästa passning innan pucktappet ens kommit.
Affären som gjorde NHL större än sin gamla karta
Den 9 augusti 1988 skickades Gretzky från Edmonton till Los Angeles Kings i en affär med spelare, draftval och 15 miljoner dollar.
För Edmonton var det en förlust som gick långt utöver laguppställningen. En stad hade sett sitt lag bli världsledande och fick nu uppleva att dess främsta spelare kunde försvinna genom ett ägarbeslut. Gretzkys tårar på presskonferensen har blivit lika bestående som många av hans mål.
För Los Angeles innebar affären en annan sorts möjlighet. Kings hade funnits sedan 1967, men nu fick klubben en spelare som kunde dra till sig uppmärksamhet även från människor som inte följde hockey. Gretzky gav sporten ett ansikte i en marknad där konkurrensen om publikens tid var betydligt större än i många kanadensiska städer.
Det vore för mycket att tillskriva en enda övergång hela hockeyns tillväxt i södra USA. Men den hjälpte till att förändra föreställningen om var NHL kunde fungera. Under de följande årtiondena blev lag i Kalifornien, Florida, Texas, Tennessee och senare Nevada en allt mer självklar del av ligan.
För fans i städer som förlorade sina klubbar såg samma utveckling annorlunda ut. Québec Nordiques blev Colorado Avalanche 1995. Winnipeg Jets flyttade till Phoenix 1996. Hartford Whalers blev Carolina Hurricanes 1997. När Winnipeg fick NHL tillbaka 2011 var det genom Atlanta Thrashers flytt, inte genom att den gamla organisationen återvände.
Här finns en av ligans mest känsliga motsättningar. En klubb är en affärsverksamhet med en geografisk placering för sin ägare. För en supporter är den ofta en del av hemorten och familjehistorien. Båda beskrivningarna är sanna, men de är svåra att förena den dag flyttbilarna kommer.
Lemieux, Roy och 1990-talets nya maktcentra
Mario Lemieux gav Pittsburgh en annan sorts offensiv dominans än Gretzkys. Han var stor, hade lång räckvidd och kunde skydda pucken genom situationer där en försvarare tyckte sig ha gjort det mesta rätt. Tillsammans med bland andra Jaromír Jágr ledde han Penguins till Stanley Cup 1991 och 1992.
Säsongen 1992–93 blev något ännu mer ovanligt. Lemieux behandlades för Hodgkins lymfom, kom tillbaka och vann ändå poängligan med 160 poäng på 60 matcher. Det är en av de prestationer som gör att hans plats i diskussionen om de allra största inte kan avgöras genom att bara jämföra karriärsummor. Frånvaron är en del av berättelsen.
Jágr blev i sin tur mycket mer än den unge medspelaren med långt hår. Hans puckskydd, balans och förmåga att skapa tid åt sig själv gjorde honom till en av ligans främsta anfallare under flera epoker. Fem poängligatitlar och 1 921 karriärpoäng visar vilken självständig storhet han blev.
Under samma årtionde fick målvakterna en allt mer framträdande plats i berättelsen om mästarlagen. Patrick Roy vann med Montréal och Colorado. Martin Brodeur blev en grundpelare i New Jersey. Deras lag illustrerade olika vägar till kontroll: målvaktens avgörande räddningar, backarnas arbete och ett lagförsvar som gjorde nästa anfall svårt redan innan avslutet kom.
New Jersey vann 1995 genom att slå Detroit med 4–0 i finalserien. Året därpå tog Colorado hem titeln under sin första säsong efter flytten från Québec. ,
Detroit, Colorado och New Jersey kom sedan att dominera stora delar av perioden fram till lockouten. Rivaliteten mellan Detroit och Colorado blev särskilt intensiv eftersom lagen både hade mästarkvalitet och verkliga konflikter att ta med sig in i nästa möte. För svenska tittare innebar den också att Nicklas Lidström och Peter Forsberg ofta befann sig mitt i ligans viktigaste matcher.
Vem bestämmer i NHL?
NHL ägs inte av en enda person och är inte organiserat som en svensk medlemsförening. Klubbarna är separata verksamheter med egna ägare eller ägargrupper. Tillsammans styr de ligan genom Board of Governors, där varje klubb har representation.
Styrelsen fattar övergripande beslut om ligans verksamhet. Kommissionären leder den centrala organisationen, företräder NHL och arbetar inom det mandat ägarna ger honom. Gary Bettman har haft rollen sedan 1993. Han är därmed varken ligans ägare eller en neutral representant för alla som berörs av hockeyn. Han leder i grunden arbetsgivarsidans gemensamma organisation. ,
I klubbarna varierar organisationskartorna, men en grundläggande arbetsfördelning går att känna igen. Ägaren utser och finansierar ledningen. En president eller hockeychef kan ha övergripande ansvar. General managern arbetar med trupp, kontrakt, trader och draft. Tränaren ansvarar för hur spelarna används och hur laget spelar.
Hur mycket tålamod en general manager får är en annan fråga. En långsiktig plan kan vara alldeles utmärkt på ett ägarmöte i augusti och betydligt mindre populär efter åtta förluster i november.
Spelarna företräds av NHLPA. Förhållandet mellan ligan och facket regleras i kollektivavtalet, CBA, som påverkar löner, kontrakt, arbetsvillkor och hur stora delar av intäkterna fördelas. NHLPA bildades 1967 och har med tiden blivit en institution som ägarna måste förhandla med, inte bara informera.
NHL är dessutom en sluten liga. Det finns ingen nedflyttning till AHL och ingen möjlighet för ett framgångsrikt AHL-lag att spela sig upp. AHL fungerar framför allt som utvecklings- och reservmiljö för NHL-organisationerna. En ny NHL-klubb tillkommer genom ett ligabeslut, inte genom en serieseger på nivån under.
Det påverkar hela det sportsliga beteendet. Ett lag som förlorar mycket riskerar inte sin ligaplats. I stället kan det börja sälja etablerade spelare för draftval och yngre tillgångar, med målet att bli bättre flera år senare. För en svensk supporter kan det kännas bakvänt att höra en säsong beskrivas som framgångsrik därför att klubben förbättrat sina framtidsutsikter medan laget förlorat större delen av matcherna. Inom NHL:s system kan resonemanget ändå vara rationellt.
Lönetaket förändrade hur mästarlag byggs
Draften ger klubbar möjlighet att skaffa rättigheterna till unga spelare. Trader gör det möjligt att byta spelare och draftval. Free agency ger spelare större frihet att välja klubb när de uppfyller avtalets villkor.
Men det är lönetaket som binder ihop besluten. En general manager kan inte bara fråga om en spelare gör laget bättre. Han måste också fråga hur mycket utrymme spelaren tar, hur länge kontraktet löper och vilka andra spelare som då blir svårare att behålla.
I förenklad form bygger det moderna systemet på att spelarsidan ska få hälften av de definierade hockeyrelaterade intäkterna. Kontraktens genomsnittliga årsvärden är centrala i lönetakets beräkningar, vilket innebär att den faktiska löneutbetalningen ett visst år inte alltid motsvarar belastningen mot taket.
Inför säsongen 2026–27 är lönetaket 104 miljoner amerikanska dollar per klubb och lönegolvet 76,9 miljoner. Golvet är viktigt: systemet begränsar både hur mycket ett lag får spendera och hur lite det får lägga på den spelartrupp som omfattas av beräkningen.
Det här har gjort unga, produktiva spelare på relativt billiga kontrakt mycket värdefulla. Det har också gjort felvärderingar kostsamma. En spelare kan fortfarande vara bra och ändå ha ett kontrakt som gör lagbygget svårare.
Lönetaket jämnar inte ut allt. Klubbar kan fortfarande skilja sig åt i fråga om scouting, utveckling, ledarskap och förmåga att upptäcka spelare som andra underskattar. Men det sätter ett pris på dominans. När ett mästarlags unga spelare vill ha betalt för vad de nu har bevisat måste någon ofta lämna.
Det var långt ifrån självklart att NHL skulle få den modellen. Konflikterna mellan ägare och spelare ledde till förkortade säsonger 1994–95 och 2012–13. Säsongen 2004–05 försvann helt. Ingen Stanley Cup delades ut.
Ägarna drev igenom ett lönetak i uppgörelsen som gjorde att spelet kunde återupptas. Det första taket sattes till 39 miljoner dollar. För fansen var det slutet på en vinter utan NHL. För ligan var det början på en annan ekonomisk och sportslig ordning.
Det nya fyraåriga avtal som ratificerades 2025 gäller från 2026–27 till och med 2029–30. Bland förändringarna finns en grundserie på 84 matcher i stället för 82. ,
När ligan försökte ge skickligheten mer utrymme
Under delar av 1990-talet och början av 2000-talet blev NHL allt mer svårforcerat. Lag täppte till mittzonen, begränsade farten och försökte göra motståndarnas bästa spelare mindre betydelsefulla. Väl utförd defensiv hockey kräver stor skicklighet, men kombinationen av organiserade försvar och omfattande hakningar och fasthållningar kunde göra matcherna tröga.
Efter lockouten 2005 skärptes bedömningen av spelförstörande moment. Förbudet mot tvålinjepassningar över mittlinjen togs bort, vilket öppnade för längre passningar och gjorde det svårare att försvara sig enbart genom att komprimera spelet. Straffläggning infördes för att avgöra oavgjorda grundseriematcher.
Målvaktsutrustningen begränsades också. Tillsammans handlade förändringarna om att skapa mer plats och bättre möjligheter för offensiven, men reglernas effekt var beroende av att domarna verkligen tillämpade dem. En hakning som inte bestraffas fortsätter att vara en användbar försvarsmetod, oavsett vad ligan har sagt på en presskonferens.
Dagens spelare förväntas kunna hantera pucken i högre fart och fatta beslut under hård press. Backar bedöms inte bara efter hur de försvarar framför eget mål, utan också efter om de kan ta sig ur press och ge laget ett användbart första anfall.
Det har i sin tur förändrat hur man ser på storlek och fysisk styrka. De är fortfarande tillgångar, men en spelare som inte hinner fram till situationen får begränsad nytta av dem. Den verkligt besvärlige motståndaren är ofta den som kombinerar styrkan med tillräcklig fart och teknik för att använda den på rätt plats.
Samtidigt bör man vara försiktig med att jämföra epoker genom en enda siffra. Hundra poäng säger något annat i en målsnål säsong än i en där hela ligans offensiv blomstrar. Regelverk, antal matcher, medspelare, istid och hur långt före konkurrenterna en spelare låg behöver också finnas med.
Crosby, Chicago och de moderna mästarlagen
Sidney Crosby och Alexander Ovetjkin kom in i NHL när ligan startade om hösten 2005. Rivaliteten blev tacksam att följa eftersom de var så olika.
Crosby utvecklades till en center som kunde påverka nästan varje del av anfallsspelet: vinna puckar, arbeta bakom mål, styra tempot och skapa avslut åt andra. Ovetjkin blev den stora målskytten, med ett skott och en uthållighet som gjorde hans produktion möjlig att upprätthålla genom skiftande laguppställningar och hockeytrender.
Pittsburgh vann Stanley Cup 2009, 2016 och 2017 med Crosby och Jevgenij Malkin som bärande offensiva namn. De senare titlarna visade hur ett lag kan byggas om kring en kärna utan att behöva börja från början.
Chicago vann 2010, 2013 och 2015. Jonathan Toews, Patrick Kane, Duncan Keith och Marian Hossa gav laget olika spetskompetenser, medan rollspelare och kompletterande kedjor förändrades mellan mästerskapen. Niklas Hjalmarsson blev en betydande del av backuppsättningen.
Chicago illustrerade också det nya lönetakets krav. Framgången gjorde spelarna dyrare, och organisationen behövde återkommande hitta nya lösningar runt sina viktigaste namn.
Los Angeles vann 2012 och 2014, Washington tog sin första titel 2018 och St. Louis sin första 2019. Tampa Bay följde med segrar 2020 och 2021, Colorado vann 2022 och Vegas 2023.
Florida blev därefter mästare två år i följd. Finalen 2024 innehöll en ovanlig psykologisk prövning: Panthers ledde med 3–0 i matcher, såg Edmonton komma tillbaka till 3–3 och lyckades ändå vinna den sjunde matchen med 2–1. Det var ett mästerskap som behövde vinnas om mentalt innan det kunde vinnas färdigt på isen.
Året därpå slog Florida åter Edmonton, nu med 4–2 i matcher. Sam Reinhart gjorde fyra mål i den avgörande 5–1-segern. Laget kring Aleksander Barkov, Matthew Tkachuk och Sergej Bobrovskij hade visat att det kunde upprepa prestationen, medan Connor McDavid ännu en gång fick lämna finalen utan bucklan.
Den senaste titeln, 2026, gick till Carolina Hurricanes. Finalserien mot Vegas slutade 4–2 efter att Carolina vunnit den sjätte matchen med 3–0. Brandon Bussi höll nollan med 22 räddningar och Jordan Staal fick Conn Smythe Trophy som slutspelets mest värdefulle spelare. Det var klubbens andra Stanley Cup, tjugo år efter den första.
Vilka har vunnit mest?
Mästarlistan visar hur stor betydelse ligans olika epoker har haft. De äldre klubbarna samlade många titlar när konkurrensen bestod av betydligt färre lag. Det gör inte deras framgångar oviktiga, men det gör raka jämförelser mellan antalet pokaler vanskliga.
| Klubb | Stanley Cup-titlar till och med 2026 |
|---|---|
| Montréal Canadiens | 24* |
| Toronto Maple Leafs | 13 |
| Detroit Red Wings | 11 |
| Boston Bruins | 6 |
| Chicago Blackhawks | 6 |
| Edmonton Oilers | 5 |
| Pittsburgh Penguins | 5 |
| New York Islanders | 4 |
| New York Rangers | 4 |
Montréals titel 1916 kom före NHL:s grundande. Tabellen visar de nuvarande klubbarna med flest titlar, inte samtliga historiska organisationer.
För den moderna historien är det användbart att se varje mästare samlad. Årtalet anger året då slutspelet avgjordes.
| År | Stanley Cup-mästare |
|---|---|
| 2000 | New Jersey Devils |
| 2001 | Colorado Avalanche |
| 2002 | Detroit Red Wings |
| 2003 | New Jersey Devils |
| 2004 | Tampa Bay Lightning |
| 2005 | Ingen – säsongen inställd |
| 2006 | Carolina Hurricanes |
| 2007 | Anaheim Ducks |
| 2008 | Detroit Red Wings |
| 2009 | Pittsburgh Penguins |
| 2010 | Chicago Blackhawks |
| 2011 | Boston Bruins |
| 2012 | Los Angeles Kings |
| 2013 | Chicago Blackhawks |
| 2014 | Los Angeles Kings |
| 2015 | Chicago Blackhawks |
| 2016 | Pittsburgh Penguins |
| 2017 | Pittsburgh Penguins |
| 2018 | Washington Capitals |
| 2019 | St. Louis Blues |
| 2020 | Tampa Bay Lightning |
| 2021 | Tampa Bay Lightning |
| 2022 | Colorado Avalanche |
| 2023 | Vegas Golden Knights |
| 2024 | Florida Panthers |
| 2025 | Florida Panthers |
| 2026 | Carolina Hurricanes |
Den fullständiga historiken finns i .
En annan sak framträder tydligt: ingen kanadensisk klubb har vunnit sedan Montréal 1993. Det betyder inte att kanadensiska spelare slutat vinna. Det betyder att de har gjort det i lag med amerikanska hemorter, vilket är en viktig skillnad i en liga där klubbarnas nationalitet och spelarnas nationalitet sällan sammanfaller.
Svenskarna: från fyra matcher till ansvar för hela lag
Svenskarnas NHL-historia behöver börja med en precisering. Den som är född i Sverige är inte nödvändigtvis fostrad i svensk hockey, och den första svenskfostrade pionjären är därför inte automatiskt den första svenskfödde spelaren i statistiken.
Ulf Sterner blev 1965 den stora tidiga prövningen av om en etablerad svensk landslagsstjärna kunde gå direkt till NHL. Han spelade fyra matcher för New York Rangers. Försöket blev kort, men det skedde i en sexlagsliga med få platser och liten vana vid att anpassa sig till en europeisk spelares bakgrund.
Det vore orättvist att läsa de fyra matcherna som en enkel dom över Sterners förmåga. Hans svenska karriär och internationella meriter hade redan visat hans klass. NHL-vistelsen berättar också om hur smal dörren var. ,
Thommie Bergman etablerade sig i Detroit från 1972 och förtjänar större utrymme än han ibland får när hela pionjärhistorien börjar och slutar med Börje Salming. Bergman visade att en svensk back kunde fungera i den nordamerikanska vardagen, även när den krävde andra anpassningar än landslagshockeyn.
Salming och Inge Hammarström kom till Toronto 1973. För Salming blev NHL en miljö där hans fysiska mod uppmärksammades, men hans betydelse kan inte reduceras till att han stod ut med stryk. Han var en skicklig back med skridskoåkning, räckvidd och förmåga att föra spelet framåt.
I sina återblickar beskrev Salming också hur väl förberedda han och Hammarström var fysiskt när de kom över. Det komplicerar den gamla bilden av européerna som tekniska men otillräckligt rustade. På vissa områden hade svenskarna med sig kunskap och vanor som var en fördel.
Samtidigt tog Anders Hedberg och Ulf Nilsson vägen genom Winnipeg i WHA. Den ligan gav dem utrymme att visa sin offensiva kvalitet, och de gick senare vidare till New York Rangers. Svenska spelare kom därmed in i Nordamerika genom mer än en dörr. Salmings Toronto var central, men inte ensam.
De första svenska mästarna och 1980-talets poängspelare
När Islanders vann 1980 blev Anders Kallur och Stefan Persson de första svenskfostrade spelarna att vinna Stanley Cup. De var sedan med om hela sviten på fyra raka titlar.
Deras betydelse ligger också i hur de användes. De var etablerade delar av ett av ligans bästa lag, inte exotiska gäster som fick följa med på firandet. Det förändrade vad nästa generation svenska spelare kunde föreställa sig.
Kent Nilsson stod för ett annat genombrott. Hans 131 poäng för Calgary 1980–81 visade hur högt en svensk offensiv spelare kunde nå. Han kunde få avancerade lösningar att se lediga ut, vilket ibland gjort att lättheten i utförandet fått mer uppmärksamhet än svårighetsgraden.
Mats Näslund blev en central anfallare i Montréal och vann Stanley Cup 1986. Håkan Loob gjorde 50 mål för Calgary 1987–88 och blev mästare året därpå. De var olika spelare, men tillsammans hjälpte de till att göra bilden av svensken som främst en ordentlig komplementspelare otillräcklig. Svenskar kunde vara de som producerade mest och avgjorde matcherna.
Sundin, Forsberg och Lidström flyttade förväntningarna
När Québec valde Mats Sundin först i draften 1989 blev han den första europé som tingats som nummer ett. Det var ett besked om hur värderingen av europeisk talang hade förändrats.
Sundins största klubbtillhörighet blev Toronto, där han bar lagkaptensansvaret under många år. Han avslutade NHL-karriären med 564 mål och 1 349 poäng. Någon Stanley Cup vann han aldrig, men hans betydelse går inte att värdera enbart genom det som saknas i prisskåpet.
Att vara förstacenter och kapten i Toronto innebär att nästan varje formsvacka får en större offentlighet än den hade fått på många andra håll. Sundin behöll sin ställning genom att fortsätta producera och bära ansvar i den miljön.
Peter Forsberg kom att förknippas med ett annat slags dominans. Han kunde styra anfall med passningar, vinna puck genom kroppen och dra in motståndare i dueller de helst hade sluppit. Colorado vann Stanley Cup 1996 och 2001 med Forsberg i organisationen, även om han på grund av skada inte spelade finalen 2001.
Säsongen 2002–03 vann han poängligan med 106 poäng och utsågs till ligans mest värdefulle spelare. Hans karriär blev kortare och mer sönderbruten än talangen lovade, men när han var som bäst behövde en motståndare hantera både spelfördelaren och den fysiska spelaren i samma byte.
Nicklas Lidström gjorde något som ofta är svårare att beskriva i ett höjdpunktsklipp: han såg till att många farliga situationer aldrig blev riktigt farliga. Avståndet till puckföraren, klubbladets position och valet av första passning skapade en stabilitet som Detroit kunde bygga sitt spel kring.
Fyra Stanley Cup och sju Norris Trophy ger ett tydligt mått på hur högt han värderades. År 2002 blev han den första europé som vann Conn Smythe Trophy, och 2008 den första europeiskt fostrade lagkaptenen att ta emot Stanley Cup.
Lidströms stora skicklighet var att rätt beslut kunde se självklart ut när han väl hade fattat det. Det är lätt att underskatta värdet av sådant tills man ser samma situation lösas av någon annan.
Alfredsson, Sedinarna och Zetterberg
Daniel Alfredsson valdes först som nummer 133 i draften 1994. Han blev ändå en av de spelare som tydligast kom att förknippas med sin klubb. I Ottawa växte han från oväntat stark nykomling till lagkapten och organisationens stora referenspunkt.
Det är ett viktigt inslag i svenskarnas NHL-historia. Alla kom inte över som självklara framtida stjärnor. Alfredssons karriär påminner om hur mycket som kan finnas kvar att utveckla efter att scouterna har gjort sina första rangordningar. Han valdes in i Hockey Hall of Fame 2022.
Daniel och Henrik Sedin fick en särskild situation i Vancouver: de kunde fortsätta utveckla ett samspel som redan var ovanligt långt drivet. Men det tog tid innan de blev ligans främsta offensiva spelare. Deras NHL-historia är också en berättelse om tålamod från både spelare och klubb.
Henrik vann poängligan och Hart Trophy 2010. Daniel vann poängligan året därpå och fick Ted Lindsay Award, spelarnas eget pris till ligans främste. Deras anfall byggde ofta på att pucken rörde sig snabbare än försvararna hann omvärdera sina positioner. Den extra passningen var inte ett undvikande av avslutet; den skapade ett bättre. ,
Henrik Zetterbergs slutspel 2008 ger ett annat mått på svensk spets. Han gjorde 27 poäng på 22 matcher när Detroit blev mästare och vann Conn Smythe Trophy. Samtidigt var hans försvarsarbete, inte minst i numerära underlägen, en stor del av prestationens värde.
När samma spelare kan skapa mål och anförtros uppgiften att skydda laget mot motståndarnas bästa anfallare förändrar det tränarens möjligheter. Zetterberg var en sådan spelare.
Lundqvist och den svenska backbredden
Henrik Lundqvist gav Sverige en målvakt som blev en central NHL-profil under femton säsonger. Han vann 459 grundseriematcher för Rangers och Vezina Trophy 2012.
Hans karriär visar också varför Stanley Cup inte kan fungera som enda mått på individuell storhet. En målvakt kan ge sin klubb år av möjligheter utan att hela vägen till mästerskapet öppnar sig. Lundqvist blev en av Rangers viktigaste spelare under sin generation och valdes in i Hockey Hall of Fame 2023, trots att bucklan saknas bland meriterna.
Efter Lidström har Sverige fortsatt producera backar som påverkar ligans sätt att spela. Erik Karlsson vann Norris Trophy 2012, 2015 och 2023. När han gjorde 101 poäng för San Jose 2022–23 blev han den första europeiskt födde backen att nå hundra under en NHL-säsong.
Victor Hedman har representerat en annan kombination: storlek, skridskoåkning och förmåga att spela mycket i alla situationer. Under Tampas mästerskap 2020 gjorde han tio mål i slutspelet och vann Conn Smythe Trophy. Han var sedan med om att försvara titeln 2021. ,
Den senare svenska generationen har dessutom en bredd som gör att berättelsen inte längre behöver bäras av två eller tre namn. William Nylander, Filip Forsberg, Jesper Bratt, Lucas Raymond, Elias Pettersson och Rasmus Dahlin hör till spelarna som fått stora uppgifter i sina klubbar. Gustav Forsling är ytterligare ett exempel på hur en svensk back kan växa till en mycket betydelsefull NHL-spelare.
Skillnaden mot Sterners tid är därför större än antalet svenskar på laguppställningarna. Då prövades om en etablerad svensk kunde få plats. Nu planerar klubbar sina framtida förstakedjor, backpar och ledargrupper med svenska spelare som självklara alternativ.
Vad grundserien inte kan avgöra
NHL:s grundserie belönar uthållighet. Ett lag behöver hantera resor, skador, formsvackor och matcher där energin inte kommer av sig själv. Men mästerskapet avgörs i en annan tävling: sexton lag, fyra slutspelsomgångar och matchserier i bäst av sju.
Det långa slutspelet skapar en särskild typ av granskning. En svaghet som en motståndare bara hinner notera under en grundseriematch kan bearbetas kväll efter kväll i en serie. Ett backpar som har svårt att ta sig ur press blir föremål för en hel matchplan. En stjärna får möta samma defensiva center tills någon av dem lyckas förändra villkoren.
Därför kan en poängligavinnare få höra att han fortfarande har något att bevisa, ibland orättvist. Och därför kan en spelare med betydligt blygsammare grundseriestatistik få en bestående plats i en stads historia genom några avgörande veckor.
Det är också bakgrunden till att NHL:s individuella priser mäter olika saker. Art Ross Trophy går till poängligavinnaren. Hart Trophy belönar den spelare som bedöms ha varit mest värdefull för sitt lag under grundserien. Norris Trophy gäller backar, Vezina målvakter och Conn Smythe prestationerna i slutspelet.
Priserna hjälper till att beskriva en karriär, men de gör inte diskussionerna färdiga. En offensiv back och en defensiv back löser delvis olika uppgifter. En förstacenter i ett mästarlag får andra förutsättningar än en lika begåvad spelare i en organisation som fortfarande försöker hitta sin riktning. Det är där den verkligt intressanta hockeydiskussionen börjar, när siffrorna behöver förklaras.
En större liga, men samma svåra fråga
NHL består 2026 av 32 klubbar. Vegas kom in 2017 och Seattle 2021. Utah fick en ny franchise 2024 som övertog Arizonas sportsliga verksamhet och började därefter spela under namnet Mammoth. , ,
Det är en verksamhet som rör sig med helt andra ekonomiska volymer än den sexlagsliga som många av dess traditioner kommer från. I juni 2026 uppskattade Bettman säsongens intäkter till mellan 7,5 och 8 miljarder dollar.
Men för klubbarna återstår en gammal och besvärlig uppgift: att få rätt spelare att vara tillräckligt bra samtidigt. En ung stjärna kan slå igenom innan resten av laget är redo. En dyr veteran kan börja tappa fart just när målvakten når sin bästa nivå. Ett välbyggt lag kan få fel skada i fel slutspelsomgång.
NHL-historien är full av organisationer som tyckte att de hade mer tid. Den är också full av spelare som blev mästare först när deras roll förändrades, eller som aldrig vann trots att deras individuella klass var obestridlig.
För svensk hockey finns den spännvidden samlad i några välkända namn: Salming, Sundin och Lundqvist utan Stanley Cup; Lidström med fyra; Forsberg med två och en kropp som inte tillät honom att spela så länge som alla hade önskat. Ingen av deras historier blir begriplig genom att bara räkna ringarna.
Det är därför NHL fortsätter att tåla en närmare läsning. Mästarlistan ger slutresultatet. Det som hände innan – besluten, spelarna, konflikterna och de avgörande bytena – förklarar varför någon fortfarande vill prata om en match som spelades för fyrtio år sedan.
Klipp att se tillsammans med texten
Här är några direkta YouTube-länkar som passar som fördjupningar:
- .
- .
- .
- .
