En säsong om gamla sår, ryska passningsvägar, en målvakt som vägrade släppa taget och 42 års väntan som till slut tog slut.
Det finns lag som överraskar sig fram till ett mästerskap.
Detroit Red Wings 1996/97 var inte ett sådant lag.
Alla visste att Detroit var bra. Problemet var att alla hade vetat det ganska länge.
Klubben hade Steve Yzerman, Sergej Fedorov, Nicklas Lidström, Vladimir Konstantinov och en samling andra spelare som kunde fylla ett All Star-lag och fortfarande lämna några ganska användbara namn kvar i omklädningsrummet. Scotty Bowman stod i båset. Joe Louis Arena var full nästan varje kväll. Detroit hade pengar, kunnande, publik och ambition.
Det klubben inte hade var Stanley Cup.
Inte sedan 1955.
Under 1990-talet hade Red Wings närmat sig. Byggt bättre lag. Vunnit fler matcher. Blivit en favorit. Sedan hade våren kommit och påmint alla om att Stanley Cup inte delas ut till laget med den mest imponerande truppen på papperet.
År 1995 blev Detroit svept av New Jersey Devils i finalen. Året därpå vann Red Wings 62 grundseriematcher och satte då NHL-rekord – för att sedan förlora mot Colorado Avalanche i konferensfinalen.
Säsongen 1996/97 började därför med en obekväm fråga:
Hur många gånger kan ett lag kallas mästerskapsfavorit innan ordet börjar låta som ett skämt?
Svaret blev: åtminstone en gång till.
Den här gången vann Detroit.
Säsongen i korthet
| Kategori | Detroit Red Wings 1996/97 |
|---|---|
| Grundserieresultat | 38 segrar, 26 förluster, 18 oavgjorda |
| Poäng | 94 |
| Placering | Tvåa i Central Division, trea i Western Conference |
| Målskillnad | 253–197 |
| Tränare | Scotty Bowman |
| Lagkapten | Steve Yzerman |
| Flest mål | Brendan Shanahan, 46 |
| Flest poäng | Brendan Shanahan, 87 |
| Flest assist | Steve Yzerman, 63 |
| Slutspelsresultat | 16 segrar, fyra förluster |
| Finalmotståndare | Philadelphia Flyers |
| Finalresultat | 4–0 i matcher |
| Conn Smythe Trophy | Mike Vernon |
| Stanley Cup-avgörande mål | Darren McCarty |
| Historisk betydelse | Detroits första Stanley Cup sedan 1955 |
Detroit gjorde 253 mål och släppte in 197 under grundserien. Bara ett NHL-lag släppte in färre. Red Wings var inte lika spektakulärt dominanta som rekordlaget året före, men det visade sig att lite mindre grundserieglans kunde vara ett rimligt pris för betydligt mer vårhockey.
NHL 1996/97: fortfarande stjärnornas liga
Det här var en NHL-säsong med några av sportens största namn i full verksamhet.
Mario Lemieux vann poängligan med 122 poäng på 76 matcher. Keith Tkachuk gjorde ligabäst 52 mål för Phoenix Coyotes. Teemu Selänne nådde 51 för Mighty Ducks of Anaheim, medan John LeClair och Lemieux gjorde 50 vardera.
Wayne Gretzky, nu i New York Rangers, delade segern i assistligan med Lemieux på 72 framspelningar. Eric Lindros gjorde 79 poäng på bara 52 matcher för Philadelphia och gav motståndarna det ganska otacksamma valet mellan att försöka stoppa hans teknik eller överleva hans fysik.
Dominik Hašek stod samtidigt för en säsong som gjorde målvaktsspel till huvudnummer. Buffalo Sabres-stjärnan vann både Vezina Trophy som ligans främsta målvakt och Hart Trophy som NHL:s mest värdefulla spelare.
Colorado Avalanche vann Presidents’ Trophy med 107 poäng. Dallas Stars och New Jersey Devils nådde 104, Philadelphia 103. Detroit slutade på 94.
På pappret var Red Wings alltså inte bäst under grundserien. Det var nästan en lättnad.
De hade provat det året före. ,
Baksmällan från 1996
För att förstå Detroits mästerskap måste man börja med förlusten mot Colorado.
Red Wings hade gått 62–13–7 under grundserien 1995/96 och samlat 131 poäng. Det var ett lag som vann så ofta att varje förlust började kännas som ett administrativt misstag.
Men i Western Conference-finalen vann Colorado med 4–2 i matcher.
I den sjätte matchen tacklade Claude Lemieux Detroits Kris Draper bakifrån in i sargen. Draper fick käkbenet, kindbenet och benet runt ögonhålan brutna. Händelsen blev grunden för en rivalitet som redan varit intensiv och nu förlorade allt intresse för rimliga proportioner.
Colorado vann sedan Stanley Cup.
Detroit gick hem med rekordet.
Det är fint med rekord. Man kan rama in dem.
De är mindre användbara när laget bredvid lyfter pokalen.
Från favoriter till misstänkta
Förlusten förändrade hur Red Wings bedömdes.
Tidigare hade frågan varit om laget var tillräckligt bra för att vinna. Nu handlade den om varför ett lag som uppenbart var tillräckligt bra ändå inte gjorde det.
Var spelarna för offensivt orienterade? För bekväma? För lätta att störa? Saknades den rätta målvakten? Var Yzerman den sorts kapten som kunde leda ett lag hela vägen?
Den sista frågan känns närmast absurd i efterhand. Då var den en del av samtalet.
Det är så sport fungerar. När ett lag vinner blir dess egenskaper bevis på mästarkaraktär. När samma lag förlorar blir egenskaperna plötsligt misstänkta.
Detroit behövde inte bara vinna matcher.
Klubben behövde förändra berättelsen om sig själv.
Brendan Shanahan förändrade lagets balans
Den 9 oktober 1996 genomförde Detroit en affär med Hartford Whalers.
Red Wings skickade bland andra Paul Coffey och Keith Primeau till Hartford och fick Brendan Shanahan samt Brian Glynn tillbaka.
Shanahan blev omedelbart en central del av laget. Han gjorde 46 mål och 87 poäng på 79 matcher för Detroit, bäst i laget i båda kategorierna.
Men hans betydelse gick längre än siffrorna.
Detroit hade redan gott om teknik. Shanahan gav laget ytterligare målskytte, storlek, fysisk närvaro och en spelare som kunde delta i flera sorters match. Han kunde göra mål i powerplay, arbeta sig in framför kassen och svara när en match började spelas med armbågarna lika mycket som med klubborna.
Han gav inte Detroit en helt ny identitet.
Han gjorde den befintliga identiteten svårare att utnyttja.
Steve Yzerman stod för 22 mål, 63 assist och 85 poäng. Sergej Fedorov gjorde 30 mål och Nicklas Lidström producerade 57 poäng från backplats. Men Shanahan gav laget en målskytt som också kunde göra en slutspelsserie fysiskt obehaglig.
Laget som hade flera sätt att vinna
Detroits stora styrka var inte bara antalet skickliga spelare.
Det var att skickligheten kom i så många olika former.
Steve Yzerman: kaptenen lärde sig vinna på fler sätt
Den yngre Yzerman hade varit en offensiv superstjärna som kunde bära ett anfall nästan på egen hand.
Under Bowman utvecklades hans roll. Han fortsatte producera, men förväntades också spela mer ansvarsfullt utan puck, ta defensiva uppgifter och anpassa sin hockey efter vad laget behövde.
Det låter självklart när man vet hur historien slutade.
För en etablerad stjärna är det inte alltid självklart att acceptera förändringen. När någon har byggt hela sin identitet på att skapa målchanser kan ”spela säkrare” låta misstänkt likt ”sluta vara den du är”.
Yzerman gjorde inte det.
Han blev en mer komplett version av sig själv.
Den 19 februari 1997 spelade han sin tusende grundseriematch i NHL och noterades för tre assist när Detroit besegrade Calgary med 4–0. Några månader senare skulle han bli den första Red Wings-kaptenen sedan Ted Lindsay 1955 att lyfta Stanley Cup.
Sergej Fedorov: hela verktygslådan samtidigt
Fedorov kunde åka skridskor, försvara, skapa spel och avgöra matcher. Ibland gjorde han allting under samma byte.
Den 26 december 1996 mötte Detroit Washington Capitals. Red Wings vann med 5–4 efter förlängning.
Fedorov gjorde samtliga fem Detroitmål.
Inte ”var inblandad i”. Inte ”gjorde fyra och passade till ett”.
Alla fem.
Det femte kom i förlängningen. Fedorov blev därmed den första spelaren i NHL:s historia att göra samtliga mål för sitt lag i en match där laget gjort minst fem.
I slutspelet skulle han leda Detroit med 20 poäng på 20 matcher: åtta mål och tolv assist.
