Bara en svensk hockeyspelare har gjort fem OS. Det är samma kille som varken fick spela JVM eller var TV-puckstjärna och som draftades först vid 22 års ålder i 6:e rundan. Men det är samma spelare som gjorde 18 säsonger i NHL och som har näst flest poäng av alla svenskar i världens främsta hockeyliga. Daniel Alfredsson är alltså rätt man att prata spelarutveckling med.
”Fasta strukturer och grunder är jättebra, det måste man ha,” säger Daniel. ”Men man måste kunna leka och testa och jag undrar hur mycket man gör det idag. Att inte bara bli tillsagd hela tiden.”
Undertecknad gjorde en avstickare till hockeyns hemland strax efter allahelgona och träffade Daniel Alfredsson, säsongfärsk ”associate coach” i Toronto Maple Leafs. Frågan är om inte bara det själva faktum är lika anmärkningsvärt som Daniels karriär. Efter 17 säsonger som spelare hos Ontario-rivalen Ottawa Senators, varav 13 som kapten, och ytterligare tre som assisterande coach är det en övergång man inte gör. I synnerhet som ”Alfie” under stora delar av sin karriär var ”public enemy #1” i Toronto.
Under sina 17 år hos Senators samlade han ihop 426 mål, 682 assists för 1108 poäng och alla bedömare är eniga att Alfredsson från Partille utanför Göteborg är huvudstadsklubbens bästa spelare i föreningens historia. Med den allra sista NHL-säsongen i Detroit 2013-2014 stannade Alfredsson på 1246 matcher i grundserien; 444 mål, 713 assists för 1157 poäng.
Det placerar honom på en andraplats bland svenskar i NHL genom tiderna, bakom Mats Sundin (idag en sorts assisterande GM i Toronto) som har 1349 poäng också på 18 säsonger. Alltså; ettan och tvåan i den svenska poängligan i NHL genom tiderna har båda högt uppsatta positioner i NHL:s mest mediagranskade klubb.
Daniel Alfredsson får sin matchtröja med nummer 11 hissad i taket i Ottawa den 29 december 2016.
Vart har våra femstjärniga lirare tagit vägen?
De flesta i Kanadas huvudstad är också övertygade om att om Daniel Alfredsson hade ställt upp i valet om att bli borgmästare i Ottawa, skulle han vunnit. Lätt.
Kanske inte nu längre då han gått över till värsta konkurrenten – och vi återkommer till det på slutet – men vi skulle alltså prata svensk spelarutveckling. Trots att ungdomstränarna idag är bättre utbildade, faciliteterna håller högre klass och antalet hockeygym är ojämförligt större än när Daniel växte upp, får Sverige inte fram spelare av kategori 5 eller 4+. Alltså spelare som anses tillhöra yppersta världstoppen på sin position, som ligger i topp på NHL:s skytteliga, vinner NHL:s individuella troféer och blir framröstade till ligans två All-Star Team.
Vi pratar Peter Forsberg, Mats Sundin, Daniel Alfredsson, Nicklas Lidström, Henrik Zetterberg, Daniel och Henrik Sedin, Markus Näslund och Henrik Lundqvist. Sverige har visserligen många fler spelare av NHL-klass i dag (runt 140 svenskar har NHL-kontrakt) och många är av hög internationell klass – men de riktiga topparna saknas. Superstjärnorna. De femstjärniga spelarna.
Ord och begrepp som hela tiden återkommer, när vi står och pratar utanför Leafs omklädningsrum i Scotiabank Arena efter morgonvärmningen inför mötet med den historiska rivalen Montreal Canadiens, är lek, kreativitet och att kunna lösa situationer.
”Svensk hockey har förutsättningar för att få fram de riktiga topparna,” säger Daniel. ”Det är mycket bättre struktur på ungdomsträningen än när jag växte upp och det finns många fler hockeygym. Men vad som slår mig är hur mycket fritt spel är det? Hur mycket utrymme för kreativitet finns det, där spelarna får lösa saker själva?”
”När jag bara tittar tillbaka på min egen karriär, är det nånting jag var bra på så var det just det, att läsa och lösa situationen själv och det enda sättet du kan lära dig det på är att sätta sig i såna situationer där de händer naturligt. Att fostra ett kreativt tankesätt.”
En av anledningarna till detta kan, enligt Daniel, vara tidig specialisering där det inte ges utrymme för att hålla på med fler idrotter. Som många svenska hockeystjärnor födda på 60-, 70- och tidigt 80-tal var Daniel Alfredsson bra i fotboll.
”Jag tror absolut att detta kan vara en orsak, ingen tvekan. Att hålla på med flera sporter går ihop med att kunna lösa situationer och det spelar ingen roll om det är fotboll, pingis eller basket. Allt handlar om hur kan jag skapa yta, hur kan jag hitta en två-mot-en situation och andra utmaningar. Det är oerhört lärorikt att ha en bakgrund i mer än en sport.”
Enligt Daniel är det en diskussion som inte är unik för Sverige.
”Den debatten finns även inom kanadensisk ungdomshockey; varför får vi inte fler spelare av yppersta världsklass? Även i Kanada specialiseras det för tidigt idag. Fördelarna är att de är helt fruktansvärt bra på skridskoåkning och hantera klubban, men just det här att kunna lösa situationen snabbare och tydligare, det saknas.”
Träna för att bli bäst – eller träna för draften?
Diskussionen glider in på att svenska spelare med NHL-potential, framförallt de som är draftade tidigt, sticker över väldigt tidigt. I många fall samma säsong som de blev draftade. Den gamla tesen: Om du gör en säsong som bärande spelare hemma, gör en till – den är just vad den är – gammal. Spelare som Ivar Stenberg, Viggo Björck, Viktor Eklund, Leo Carlsson och Anton Frondell ser vi i stort sett bara en säsong i Sverige, sen är de borta.
En teori som förts fram av Djurgårdens GM Niklas Wikegård är att, medan spelarna födda 70-tal tränade för att bli så bra som möjligt, så tränar och fokuserar dagens spelare för draften. Man sätter alltså en omedveten ribba för sitt mål där alltså målet är att nå NHL – och det så fort som möjligt.
Daniel Alfredsson måste naturligtvis vara diplomatisk här, han jobbar för Toronto och NHL och inte för svensk hockey.
”Detta är en mycket intressant teori, att träna för draften. Har aldrig tänkt på det, men det är intressant. Men det är också mycket annat. Det är så mycket pengar involverat numer, alla
har agenter från tidig ålder, det är press från alla håll och svårt att hålla emot. Det är pengar som ska jagas lite.”
”Affe” utvecklar resonemanget:
”Den viktigaste frågan som spelarna måste ställa sig: Vad är bäst för min utveckling just nu? Det är viktigt att ärligt kunna svara på frågan; var sitter jag med karriären just nu och vad är bästa steget för mig? Det är svårt för många att ta egna beslut och därför är det viktigt att få det bästa rådet.
”Men det är samma med många kanadensiska spelare som inte är riktigt mogna för NHL men för bra att stanna kvar i juniorligan. De hade säkert mått bra av en eller två säsonger i Europa, i Hockeyallsvenskan eller till och med i Hockeyttan.”
Från tredjekedjan i TV-pucken till Hockey Hall of Fame
För Daniel Alfredsson var det där med draft när han var 18 och att sticka tidigt till NHL inget tema. Han var inte given i Göteborgs TV-pucklag och när han väl kom med så spelade han i tredjekedjan. Det blev två vanliga juniorlandskamper när hans tränare göteborgske Dick Carlsson tjatade på förbundsledningen, men något JVM var det aldrig tal om. Och hur många spelare blir draftade när de är 22?
Men detta blev inget hinder på vägen till att bli invald i både Hockey Hall of Fame i Toronto och i Internationella Ishockeyförbundets Hall of Fame, att vinna OS-guld och OS-silver, två VM-silver, två VM-brons, ett SM-guld med Frölunda under lockoutsäsongen 2004-2005, en Stanley Cup-final och att under åtta NHL-säsonger snitta en poäng eller mer.
I VM, OS och World Cup gjorde Daniel Alfredsson 32 mål och 47 assists för 79 poäng på 92 matcher.
Kenny Jönsson, Daniel Alfredsson och Nicklas Lidström efter OS-guldet 2006.
Allt detta är närmast osannolika prestationer av en spelare som kom sent in i TV-pucklaget och väl där spelade i tredjekedjan, som aldrig ens var påtänkt för JVM och som draftades i 6:e rundan vid 22. Och vad gäller OS har Daniel skrivit in sig i historieböckerna.
-
Ende svensk som gjort fem hockey-OS.
-
Det är bara Daniel och finske ikonen Teemu Selänne som har varit med alla fem ”NHL-OS” i rad 1998, 2002, 2006, 2010 och 2014.
Och det kunde ha blivit sex OS. Efter att ha fått sitt genombrott säsongen 1993-94 med Frölunda, och gjort 20 mål och tio assists på 39 matcher, var Alfredsson med på förbundskaptenen Curt Lundmarks bruttolista inför OS 1994 men han blev skadad och missade därmed guldet i Lillehammer.
Daniel var ingen ren träningsprodukt, men han hade inte heller den talangen som Mats Sundin eller Peter Forsberg begåvades med. Varför han trots det blev en av Sveriges bästa hockeyspelare genom tiderna berodde på att han insåg vikten av att träna extra.
”Det gjorde jag även när jag kom till NHL,” säger Daniel. ”Ofta gick jag ut på is före alla de andra och tränade skott eller klubbteknik och jag stannade kvar efteråt. Det är så jag utvecklade mitt skott som från början var kanske inte var speciellt bra. Och dessa saker måste du jobba på själv för under själva lagträningen är mycket systemövningar, power-play och sånt. Du hinner inte.”
”Jag var också alltid nyfiken på dem som gjorde nåt bättre än mig, speciellt de som var sköt höger, som jag. Jag ville ofta få klubbor från rightare. Inte för att få autografen på klubban utan för att se om det var nåt jag kunde utveckla.”
Mats Sundin låg bakom övergången
De som på nära håll följde Tre Kronor i 4Nations-turneringen i februari 2025, såg hur Daniel Alfredsson överförde sin träningsetik på Leo Carlsson. Eftersom Leo var trettonde forward tränade paret extra före eller efter de ordinarie träningarna i Montreal och i Boston. Arton månader senare kunde Leo Carlsson skriva på ett kontrakt med Anaheim Ducks som gav honom nästan 190 miljoner kronor per år, i fem år.
Lärdom: Träna extra, pojkar och flickor.
Så, hur blev det att Daniel Alfredsson gick till Toronto?
”Efter att Ottawas säsong var över i våras sade vår GM Steve Staios att Toronto hade bett om lov att få prata med mig,” berättar Daniel. ”Jag visste naturligtvis att Mats Sundin var inblandad. Så jag pratade med Mats och när Leafs till slut gjorde klart med sin nya headcoach (Jim Hiller) återupptogs kontakten och till sist skrev jag på. Jag hade troligen aldrig ens kommit på tal om inte för Mats Sundin.”
En bild som hade varit otänkbar för bara sådär åtta månader. Ottawas egen Daniel Alfredsson vid ingången till Maple Leafs omklädningsrum.
Men hade du inte kluvna känslor inför den övergången?
”Jo, men jag diskuterade med familjen och jag ändrade min inställning. Tränaryrket är något jag satsar på och vill du vara tränare så måste du flytta nångång ändå. Och vad gäller avståndet är inte flytten så dramatisk. Frun och barnen bor kvar i Ottawa, barnen går kvar i skola där och de hälsar på så ofta det går.”
Szymon Szemberg
Tidigare VD för den Europeiska klubballiansen E.H.C., Informationschef på Internationella ishockeyförbundet (IIHF) 2001-2014, COO på Champions Hockey League, 2013-2015. Sportjournalist på Göteborgs-Posten 1981-1997. Reflektionerna är skribentens egna.