"19.59... vad var det som hände?"

19:59... vad fan händer?

Jag är för trött för att förstå hur de sista sekunderna gick till. Men det jag ser är att hela laget stormar ut på planen, det uppstår ett glädjerus samtidigt som jag förstår att pucken går in i den öppna målburen.

Vi ska spela i HockeyAllsvenskan!

Resan dit, till sista avgörande matchen i kvalserien var för mig en upplevelse jag aldrig trodde jag skulle få uppleva...

Halvvägs in i kvalserien spelar vi mot Nybro på hemmaplan i Östersund Arena. Vi har vunnit med 3-2 i förlängning och vi ligger bra till i tabellen. Direkt efter slutsignalen får jag samtalet som jag inte trodde skulle komma just där och då. Det är påsk och min gravida sambo har åkt till Gävle för att bli överraskad med en baby-shower. Hon ringer och berättar att vattnet har gått och att hon är på väg till förlossningen.

Min första tanke är: 4,5 timme bort och 4,5 veckor för tidigt…

Mina föräldrar hade samma kväll kommit upp till Östersund för att se matchen och fira påsken i stan. Men deras visit blev kortvarig, det var bara att meddela att vi var tvungna att åka tillbaka till Gävle för nu var deras första barnbarn på väg att komma. Som tur är har både jag och sambon familj i Gävle, så sambons mamma var med henne på sjukhuset och jag hade kontakt med henne under kvällen. I Hudiksvall får jag dock inte kontakt med dem längre, och nu i efterhand förstår jag varför, min son var på väg ut.

Precis när jag öppnar bildörren framme vid sjukhuset ringer telefonen, jag tänker att ”är det nu de ringer och frågar om jag är framme snart” men telefonsamtalet var i stället ett ”grattis, din son har kommit”.

Allt hade gått bra och alla mådde bra.

Jag fick klippa navelsträngen och vara med på all lycka efteråt. Men om sekunderna var emot mig denna gång så skulle de komma att vara med mig någon annan gång…

4,5 veckor tidigare än beräknat gör att vi blir inlagda på neonatal-avdelningen i Gävle för övervakning. Sonen får en sond som han ska matas genom i fyra veckor, varannan timme, dygnet runt. Mitt uppe i allt detta är det som sagt kvalspel med Östersund.

Under de återstående fem matcherna i kvalserien spelar jag bara matcherna och tränar ingenting (som under vanliga omständigheter låter helt magiskt). Jag pendlar från Gävle upp till Östersund (4,5 timme enkel väg) och åker sedan tillbaka till Gävle och sjukhuset direkt efter matchernas slut. På bortamatcherna blir jag upplockad i Gävle då de andra lagen ligger söderut. Efter näst sista matchen mot Halmstad hemma (3-0) är jag dock kvar i Östersund för att dagen därpå åka gemensamt med laget till säsongens och kvalseriens avgörande och sista match: Nybro borta.

Matchen börjar och vi spelar bra första perioden och tar ledningen (0-1). I andra perioden vaknar Nybro till och tar över helt, men på något sätt lämnar vi den perioden i fortsatt ledning (0-1). I sista perioden lossnar det för Nybro som kvitterar och även tar ledningen (2-1). Då går luften ur en och jag hinner tänka ”ska det bli så här i år igen alltså”. Men vi får in en snabb kvittering (2-2) som gör att Nybro måste plocka ut sin målvakt för att ha chans att ta sig upp till HockeyAllsvenskan.

Just där och då är vi tre lag som har chans att gå upp och det är mindre än fem minuter kvar att spela.

Till slut, med några sekunder kvar av matchen får jag pucken bakom egna målet (som jag i vanliga fall skulle skickat längst sargen för att fastna på blå) men utifrån den sista tidens sömnbrist och allt som hänt så blev det ”fuck it” och jag skickar den mot den tomma målburen.

Jag hinner titta upp på klockan.

19:59... vad fan händer?

Pucken går in i mål!

Hela laget stormar ut på planen, det uppstår ett glädjerus, vi ska spela HockeyAllsvenskan!

När firandet har lagt sig börjar jag reflektera över hur avslutningen gick till, att just jag blev kallad ”hjälten”. Nu i efterhand önskar jag att jag kunde suga åt mig mer av det och njuta, för just den där situationen skulle jag aldrig mer få uppleva.

Det är när jag ser klipp på det i efterhand som jag inser hur häftigt det faktiskt var och det är något jag kommer ta med mig för resten av mitt liv.

När verkligheten började komma i kapp kom tankarna på nästa säsong och hur den skulle se ut. Mycket resor med hotellnätter, samtidigt som vi nu är en liten familj där hemma. Jag hade ett år kvar på mina studier, som fungerade att kombinera i Hockeyettan, men kommer skulle det fungera i HockeyAllsvenskan?

Det var många tankar fram och tillbaka innan jag till slut beslöt mig för att köra en säsong till. Jag ville vara med och spela kvar Östersund i HockeyAllsvenskan och samtidigt ha revansch från hur mina tidigare år i Timrå hade gått.

Jag ville få avsluta karriären i HockeyAllsvenskan och bevisa för mig själv att jag kunde.

Och nu i efterhand gick det ju.

Vi höll oss kvar i HockeyAllsvenskan och slapp till och med kvalspel.

Jag klarade av att kombinera plugg, familjelivet och hockeyn. Mycket tack vare sambon Tova som fick dra det tyngre lasset.

Men nu har jag bestämt mig för att ”lägga grillorna på hyllan” och kliva in i ekorrhjulet som jag faktiskt längtar till.

Jag fram emot att följa Östersund från läktaren och att kunna ta en öl i sportbaren.

Jag välkomnar det och önskar er andra en trevlig sommar!

David Westlund

Ålder: 28

Bor: Östersund

Familj: Sambo Tova och sonen Valter

Gör: Systemutvecklare på CGI  

Bästa egenskapen: Stressar inte upp mig

Sämsta egenskapen: Funderar och ältar för mig själv

Vad är du beroende av: Fredagsburgaren hos föräldrarna

Ser upp till: Föräldrarna

Drömjobbet: Systemutvecklare  

Favoritlag: 1-2-3-lag

Favoritspelare: Carl Skärström