"Från nära konkurs till HockeyAllsvenskan på 10 år"

”Med den plånboken vore det fiasko om man inte går upp”.

”Ett lag fyllt med stjärnor som ändå inte lyckas”.

”Deras finska spelare kostar mer än hela vår trupp".

Listan kan göras lång över uttalanden som gjorts gällande Nybro Vikings IF.

Vad många inte vet är vilken resa föreningen faktiskt har gjort. Från precis som rubriken säger, konkursnära.

Ja, faktiskt bara timmar från konkurs till att idag vara en HockeyAllsvensk förening igen.

Jag kan absolut förstå att citaten uppstår. Det är säkert saker jag själv skulle kunna säga om jag inte hade hela sanningen.

Den ska jag försöka ge er nu.

För det har inte alltid varit guld och gröna skogar i Nybro. Vi har varit i precis samma läge som så många andra klubbar runt om i landet. Men ett otroligt hårt arbete och framför allt fortsatt hårt arbete har tagit Nybro tillbaka till HockeyAllsvenskan.

Vi börjar i juni 2013.

Eller egentligen då min resa tillsammans med föreningen startar. Jag skriver på mitt första kontrakt med Nybro Vikings IF, 19 år gammal. Att det skulle blir starten på en lång resa tillsammans var nog inget jag räknade med då. När jag nu skriver detta är i juni 2023 är det alltså så gott som på dagen 10 år sedan.

Augusti 2013.

Nybro Vikings kom från några tuffa år, både ekonomiskt och sportsligt. Men trots det fick man till på något vis en mindre satsning. Man ville ta kliv åt rätt håll igen och laget var på pappret verkligen bra. Här fanns spelare som, Rickard Palmberg, Johan Persson, Sebastian Benker för att nämna några som senare var och är framgångsrika i HockeyAllsvenskan. Premiären, borta mot Tingsryd, kanske Hockeyettans bästa lag säsongen 13/14. Det blev vinst med 2-1 och det stärkte nog ännu mer det folk pratat om att Nybro faktiskt kunde utmana. Så blev inte utfallet, det blev platt fall därefter. Summerar vi så slutade det till och med att vi fick kvala för att hålla oss kvar i Hockeyettan. Vi klarade av det och någon gång under våren 2014 firade vi på isen tillsammans med några tillresta fans efter säkrat en plats i Hockeyettan 14/15. Det går ju inte säga annat än att Nybro Vikings IF där och då inte skrämde speciellt många och jag vet inte exakt hur nära, men nära en konkurs, det var föreningen. Det kunde alltså tagit stopp redan där, år ett i min berättelse.

14/15 gjordes absolut någon typ av omtag, ekonomin blev fall bättre utan att på något vis vara bra. Resultaten precis där efter. Vi slapp kval, ungefär så.

15/16 gjorde jag själv en säsong i Varberg HK och det kom att bli enda klubben utöver Nybro som jag representerade som senior. Men Nybro hade jag såklart koll på trots allt.

Upplagan 15/16 av Nybro Vikings var en spretig grupp som alla drog åt olika håll och svaga resultat fortsatte. Om man ska vara helt ärlig och egentligen klarsynt som vi kan vara nu så här åtta, nio år senare. Framtiden såg faktiskt inte ljus ut för Nybro Vikings, vägen var otroligt lång. Men trots det fanns det människor som trodde, hoppades och framför allt redan här arbetade hårt för det.  

16/17. Jag var tillbaka efter en säsong i Varberg och detta kom att bli den stora vändpunkten för Nybro Vikings IF, både som förening och rent sportsligt.

Till att börja med gjordes ett omtag kring lagbygge. Rätt personligheter skulle in före kvalité på isen. Något man verkligen lyckades med. Jag vill nog säga att upplagan 16/17 är bland de starkaste grupper vi haft här under alla mina år. Vi var tippade i botten helt förståeligt men tog oss till Allettan och därifrån vidare in i playoff för första gången på många år. Det tog stopp mot ett väldigt starkt Kristianstad som jag ändå vill säga att vi utmanade. Fansen är helt fantastiska här i Nybro och i takt med framgångarna så växte följet.

När vi nu kommer till föreningens utveckling måste jag stanna till. För det första bestämde jag mig för när jag började skriva texten att jag inte skulle nämna en massa namn. Det finns så otroligt många personer som gjort så mycket bra för Nybro Vikings. Jag skulle kunna skriva tre sidor med namn.  

Men det finns en person jag måste nämna. Krister Engdahl tillsätts inför säsongen som ny ordförande. Jag vågar säga att hade inte Krister kommit in i föreningen är jag rätt säker på att vi inte varit en HockeyAllsvensk förening idag. Krister, en person som där och då inte alls hade speciellt starka band till ishockeyn men däremot en mycket duktig entreprenör och ledare. Med honom i spetsen tillsammans med många andra lyckades de vända skutan åt rätt håll. När vi stänger säsongen 16/17 mår faktiskt Nybro Vikings IF bra igen.

Det finns en framtid.

Åren som följer ger lite blandade resultat, men för att summera dem lite snabbt så tar vi steg framåt och vi börjar bli ett lag att räkna med. Framför allt växer vi som förening. Ekonomin blir allt starkare och när vi snart ska stanna till vid säsong 20/21 är Nybro Vikings IF helt plötsligt en av de starkaste föreningarna rent ekonomiskt i Hockeyettan. Om ni snabbt hoppar tillbaka till första meningarna i texten och de citat som står där blir det rätt tydligt.

Vägen hit har inte direkt varit en dans på rosor.

Det var ingen sponsor som bara dök upp och sa här får ni en massa pengar. Absolut, sponsorer, medlemmar och supportar har tillsammans slutit upp och utan dem är givetvis inget möjligt. Min poäng är man här helt slutat ta saker för givet. Det finns en tydlighet för alla. Ingenting kommer lösa sig av sig själv.

Nu till säsongen 20/21. Det är egentligen då som jag själv för första gången, inne på min sjunde vinter i Nybro, förstår på riktigt.

Vi har precis alla förutsättningar till att nå HockeyAllsvenskan.

Det är pandemi i landet, ingen publik på läktarna. En helt klart mycket speciell säsong. Men hur som helst har vi fått ihop en av de bästa upplagor vi haft på isen, så även som grupp. Samtidigt startar en grupp supportrar upp något man kommer att kalla ”coronamiljonen”. Uppdraget, de skulle tillsammans lyckas samla in minst en miljon till Nybro Vikings. Jag skulle kunna skriva en text till om allt de gjorde men de kan dem själva svara bättre för än jag, men summan de lyckas samla in blir 1 180 398 kr. Helt oroligt i sig, att ens lyckas med det. Vilket jobb! Men framförallt helt klart bidragande till Nybro Vikings fortsatta möjlighet till satsning mot HockeyAllsvenskan trots en otroligt dyr säsong för alla klubbar.

Här visade hockeyhjärtat i Nybro sin kraft.

Tillbaka till isen, vi gjorde det som förväntades, vann de flesta matcherna och resan fram mot kvalserien var faktiskt inte speciellt krokig. Vi gjorde en stark säsong rakt igenom, vann Allettan och gick igenom playoff utan att förlora. Vi var klara för kvalserien mot HockeyAllsvenskan för första gången sedan 09/10. Redan här, vilken resa. Vi börjar kvalserien hemma mot Mariestad, på läktaren fanns åtta personer, alla från vår klack med en trumma. Det är helt sjukt vilken verklighet man levde i då. De där åtta personerna lyckades på något sätt ge mig lite gåshud.

Så mycket man saknade supportar på läktaren.

Vi fullkomligt körde över MAriestad, 9-1 slutade det med och ja, vi var verkligen på gång och man ville ha nästa match direkt. Men som så många gånger innan under säsongen kom ett ”coronauppehåll”. Paus i två veckor. Absolut, man kan se det på två sätt. Klart att det är skönt att pausa med en 9-1 start, men å andra sidan: vilket lag vill inte fortsätta spela med det flytet?

Det blev en omstart.

Spelschemat gjordes om och vi förlorade vårt flyt. Med risk för att låta gnällig vill jag säga direkt att jag skyller inte missen av avancemang på något. Det var lika för alla och vi hade inte tillräckligt med erfarenhet helt enkelt och idag är jag väldigt glad att vi missade avancemang inför tomma läktare med tanke på vad jag skulle komma till att få uppleva några säsonger senare.

Säsongen 21/22, näst sista i denna berättelse. Publiken var tillbaka, och som dem var det här i Nybro. Det kändes som dem blivit ännu fler och hördes ännu mer. Laget var starkare och bredare. Jag förstår vid det här laget att folk sa att nu är det väl ändå dags för Nybro... och så kände vi nog själva också.

Det här skulle vara säsongen som vi lyckades.

Målsättningen var att bli lite bättre än förra säsongen. Vi gör egentligen precis det som förväntas. Vinner Allettan igen och trots en förlust mot Borlänge i första playoffmatchen så löser vi det ganska kontrollerat. Vi är i kvalserien igen.

Och nu, ja nu ska vi göra allt rätt.

Personligen är drabbas jag av en skada dagar innan playoff. Det fastställs att jag kommer missa två, tre första omgångarna av kvalserien. Varför berättar jag nu det? Jo, samma dag som premiären i kvalserien ska spelas och jag ska ringa in daglig status till Tisse (dåvarande tränare) svarar han ungefär i stil, med: "kan du spela?". Vad är det som händer? Jag kommer inte exakt ihåg om det var tre eller fyra, men alla har ringt in sig sjuka med 40 graders feber.

Alla forwards.

Inte optimalt, inte bra men trots det har vi väl ändå tillräckligt bred trupp för att mäkta med det. Dagen efter ringer ytterligare någon eller några spelare in sig sjuka. Vi har fått inte någon typ av influensa i laget.

Summerar vi hade vi åtta, nio spelare borta som mest samtidigt, vi fick mer eller mindre ställa in träningarna likt pandemisäsongen för att minimera risken för vidare spridning. När det var som värst tränade vi inte alls utan väntade till matchdagsmorgonen och fick se vilka som dök upp. Vi hade där och då en trupp på 27-28 spelare. Jag skulle säga att fem, sex stycken klarades sig helt från denna influensa eller smitta. Precis som förra året, vi hade förmodligen inte vad som krävdes det här året heller. Men jag kommer ändå inte ifrån att förutsättningarna blir ju klart inte de bästa när man inte ens kan träna eller vet vilka man har tillgängliga till matchen förrän samma dag.

Hur som helst tar vi oss till sista omgången.

Det är jämnt som alltid och trots lite upp och ner så finns det goda möjligheter för oss. Vi behöver lite hjälp. Halmstad behöver ta poäng från Hudiksvall som leder serien samtidigt som vi behöver slå tvåan Östersund hemma.

Då är platsen vår.

En bit in i tredje perioden tar vi ledningen med 2-1. Jag minns att ett fullsatt Liljas som det såklart var brukar jubla högre vid ett mål. Vi skulle inte få veta några resultat under matchen, det var bestämt sedan innan men man förstod på publiken att det inte var i egna händer än. Men med några minuter kvar av vår match så lyfter nästan taket i Liljas Arena, inte för att det händer något på isen där men Halmstad har gjort mål.

Vi leder.

Jag minns så väl känslorna jag får, man får nästan lite halvt panik.

Helt plötsligt behöver man hantera nerver som man inte haft tidigare under matchen. Sen tar det inte mer än 30 sekunder så kvitterar Östersund. Läget är ju trots det inte kört. Det finns några minuter kvar och vi behöver bara ett mål. Vi tar ut målvakten, nu nere på sista minuten. Janne Väyrynen får läget och skjuter.

I stolpen.

20 sekunder senare ligger pucken i vårt mål, matchen är över och vi får gratulera Östersund till HockeyAllsvenskan 22/23.

Den tomheten jag kände där och då, i dagar, ja, i veckor efter var jobbig. Jag minns i omklädningsrummet efteråt. Så gott som alla fällde någon tår och det var helt klart värsta matchen i min karriär.

Sommaren kom, många av oss skrev nya avtal och bestämde oss redan där. Vi ska inte avsluta det så här. Det hymlades heller inte utåt. Föreningen gick ut med att nu ska vi gå för HockeyAllsvenskan.

Jag citerar Vikingsupport som sjöng, ”Ja hela vägen ska vi gå, ja vi ska upp i år”.

Det kändes lite som nu måste det gå vägen, annars kanske vi behöver ladda om, bygga om. 

Om tidigare säsonger vi pratat om, där vägen till kvalserien varit ganska behaglig var det här något helt annat.

Säsongen 22/23 är klart den konstigaste jag upplevt.

Två tränarbyten, spelare i omlopp. Ett lag som presterar ojämnt egentligen hela säsongen. Ska jag få ner upplagan 22/23 till en mening väljer jag såhär:

”Laget som inte gjorde ett skit mer än det som behövdes”.

Ungefär så var det och förblev säsongen igenom.

Vi gick till Allettan på målskillnad, väl där satte vi oss i en situation där vi behövde vinna fyra raka matcher mot slutet för att bli topp tvåsom målet var, något vi klarar av. Vi skapade själva så otroligt många ”måstematcher” den här säsongen. Och kanske just därför jag valde precis den meningen. För dessa ”måstematcher”, då kunde vi prestera, då vann vi. Jag skulle kunna skriva en bok om säsongen 22/23, jag tänker inte stanna här för länge utan kommer hoppa vidare till slutet och det bästa jag någonsin upplevt. Jag vill bara nämna att alla som arbetat kring detta lag denna säsong oavsett om man var med till slutet eller inte har varit en viktig pusselbit i vår framgång och förtjänar respekt för det.

Kvalserien tar vi oss till efter en sjukt tajt matchserie mot Vimmerby där vi återigen efter en 2-0 ledning i matcher satte oss i ”måstematcher” hemma. 2-2 i matcher. Vi löser det som så många gånger innan, men det var med en rejäl pust, helt klart.

I kvalserien blandar vi precis som innan. Vi går till näst sista omgången, borta mot ett avhängt Troja. Läget för oss såg bra ut. Vi hade en fin position inför slutet. Kan vi vinna här har vi förmodligen allt i egna händer inför sista omgången. Men det var ju ingen ”måstematch” och då vet ni vad som händer.

Jo, då vinner inte Nybro.

Varför göra det lätt?

Vi mäktar inte med att skapa nästan någonting. Jag vill stanna till och hylla Troja här. Att inte ha något att spela för men trots det gå in och vinna först mot oss som jagar HockeyAllsvenskan för att sedan slå Hudiksvall i sista omgången som också jagar HockeyAllsvenskan. De förtjänar respekt, de lade sig inte ner som säkert många andra lag gjort.

Vi har tur, precis alla resultat går med oss och inför sista omgången står fyra lag på 16 poäng.

Undrar om det någonsin har skett tidigare.

Men något jag lärt mig under alla år vi har försökt nå HockeyAllsvenskan, du behöver lite tur om du ska lyckas.

Jag minns Pontus Nyberg (tränare), han ville säkert skrika och fråga vad vi höll på med efter matchen mot Troja, vilket jag förstår med tanke på hur det såg ut. Men ha sa egentligen bara en sak:

”Liket lever”.

Chansen fanns kvar.

Piteå hemma, sista omgången. Kalmar, Väsby, Hudiksvall och vi, något av lagen skulle ta steget, alla som sagt på samma poäng. Reglerna för oss var enkla. Vi behöver göra mål, mycket mål. Morgonen matchdagen minns jag så väl känslan som fann där, man gick runt och pratade med några och alla jag pratade med hade samma känsla, ”Jag tror vi lyckas idag, vi går upp”. Den känslan fortsatte hela dagen för mig. Minns tillbaka att jag säger till min fru innan jag åker ner mot matchen:

"Vi leder med 5-0 efter första perioden. Vi kommer köra över dem. Ikväll kommer vi fira”.

Väl till matchen, jo ingenting blev som känslan givetvis, varför enkelt. Inför sista perioden har vi 1-0 och vi vet att det kommer inte räcka. Vi gör där absolut en uppryckning och går iväg till 4-1. Minns inte om det var time-out eller powerbreak, men det är bara minuter kvar av vår match och vi samlas. Då får vi infon.

Kalmar har 3-1.

Nyberg säger två mål.

Det är vad som behövs.

Då var det något som hände med hela gruppen. Ungefär om att vi får inte fler chanser nu. Det är ”måstematch”. Tar inte lång tid så har vi gjort de där två målen och matchen slutar 6-1 till oss. Just nu är Nybro Vikings tillbaka i HockeyAllsvenskan. Men, ett stort men... det var säkert sex, sju minuter kvar inne i Kalmar där Väsby jagar.

Alla var kvar i arenan och matchen visades på storbild, vi tittade från isen. Jag tror aldrig jag varit så nervös i hela mitt liv. Jag har i efterhand fått höra att Niklas Dahlberg spyr i båset av nervositet. Sju minuter blir två, tre minuter kvar och helt plötsligt dyker ett läge upp för Väsby som reducerar till 3-2. Jag vill nog lova att det är de högsta måljubel jag upplevt under alla år i Liljas Arena.

Det blir total eufori i 30-40 sekunder tills man kommer tillbaka.

Det är inte klart än men nu kommer den där känslan tillbaka som jag kände mot Östersund för ett år sedan fast i helt klart starkare format. När det är minuten kvar mellan Kalmar-Väsby börjar det gå upp för mig.

Vi kommer lyckas. V

i kommer klara det.

Sen exploderar hallen, det är total lycka.

Äntligen.

Vi vann.

Kvällen, natten och dagarna efteråt är bland det häftigaste jag upplevt. Det kändes som hela Nybro firade. Att vinna något oavsett nivå är få förunnat. Många spelar en hel karriär utan att få göra det. Jag är stolt och tacksam att jag fått vara med på resan.

Från nära konkurs till att föra Nybro tillbaka till HockeyAllsvenskan.

Nu väntar ett nytt kapitel för mig personligen. Ingå i ledarstaben som assisterande tränare. En rolig utmaning och förhoppningsvis början på en ny lång resa.

Tack för att du ville läsa min text, min berättelse om den resa jag fått vara med om. Nu börjar ett nytt kapitel i Nybro Vikings IF:s historia.

Robin Wengdahl

Ålder: 29 år (30 till hösten)

Bor: Hus i Nybro

Familj: Fru Evelina, bonusbarn Milo och Loke

Gör: Assisterande tränare Nybro Vikings, wäljare på Maskinaffären i Nybro.

Bästa egenskapen: Omtänksam

Sämsta egenskapen: Hantera stress

Vad är du beroende av: Familjen

Ser upp till: Försöker lära mig av alla jag möter

Drömjobbet: Arbeta inom ishockeyn

Favoritlag: Nybro Vikings IF

Favoritspelare: Henrik Zetterberg